Nr 2/2021

Unga som chefar över sig själva, nr 2/2021

”Typ nästan alla samer har ju eget företag”, sa en kompis till mig en gång. Vi pratade företagande i samband med att jag bestämt mig för att starta min frilansverksamhet. Hennes slutsats var att det är ovanligare att inte driva företag än att faktiskt göra det.

Det är oklart om hennes bild stämmer överens med verkligheten, men det finns onekligen en hel del företagaranda i den samiska världen.

Och vi vet att det finns en hel del unga samer som också är företagare. Somliga har mer eller mindre varit tvungna att starta företag för att kunna bedriva renskötsel. Andra vill inget annat än att vara sin egen chef och kombinerar lite av varje för att gå runt ekonomiskt.

Nuorat har träffa fyra unga företagare som försörjer sig på olika sätt. Tanja vill helst av allt vara renskötare och ser konsten och musiken som ett komplement för att göra det hon brinner för. Isak vill slöjda, men tvekade att starta företag. Trots det gjorde han det mitt i en pandemi och nu ångrar han sig inte. Jon-Krista började som renskötare, men valde att satsa på eventverksamhet och har ständigt nya planer på gång, även om han inte vill lämna renskötseln. Lina Maria är konstnären som släppt flera böcker och även designar olika produkter. Hon tycker det är underbart att få jobba med sin hobby.

Vet ni förresten vad en hisspitch är? Det får ni reda på i detta nummer. Det kan vara en bra grej att öva på oavsett om man är företagare eller inte.

Och så har det ju varit sametingsval. Resultatet kom i slutet på maj, även om vi får vänta några månader på att få veta vilka partier som ska styra de fyra kommande åren. Marica Blind, vår sametingsreporter från förra numret presenterar lite smått och gott när det gäller valresultatet i detta nummer. Ol-Ánte Sikku som blivit valkommentator inför detta val, ger sin analys om resultatet.

Kanske längtar ni, precis som våra enkätpersoner i detta nummer, efter att gå på samefest, fika hos vänner och dansa? Kanske, kanske blir det snart verklighet. Låt oss hoppas på det. Trevlig sommar!

Katarina Hällgren

Birra lule, nr 2/2021

Ny rektor

Matilda Burman är ny rektor för Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Hon är uppvuxen i Jokkmokk, men har arbetat vid Utdanningsdirektoratet i Oslo. Matilda Burman har också varit chef för den publika verksamheten vid Ájtte i Jokkmokk. Hennes ambition i sitt nya uppdrag är att Samernas utbildningscentrum ska bli en självklar samarbetspartner för de samiska institutionerna i hela Sápmi.

Protester mot skogsbruket

”Kolonialstaten Sverige förödmjukar och exploaterar samernas existens genom den skogsskövling som sker där renbetesmarker, jakt- och fisketillgångar och landskap massakreras. Vi gör motstånd mot kränkningen av samerna och kräver djupgående förändring som respekterar samisk vetorätt mot exploatering.”, skriver organisationerna bakom Skogsuppropet.

En av de som engagerat sig i frågan är Emy Suorras från Gällivare.

– Jag kommer inte med gott samvete kunna lämna över denna jord till framtidens barn utan att själv ha tagit fighten. Vi har gått igenom eld och vatten för detta, vi kan inte knäckas. Det sitter i oss om vi bara lyssnar. Våra löv må ruskas i den här starka stormen men rötterna går för djupt för att slitas loss, säger hon i en intervju på natursidan.se.

Ursäkt till Mayafolket

Mayafolket får nu en officiell ursäkt av Mexikos regering, för århundraden av förtryck efter den spanska invasionen.

– Vi ber Mayafolket å det uppriktigaste om ursäkt för de fruktansvärda övergrepp som begicks av enskilda personer och av nationella och utländska myndigheter under erövringen, under tre århundraden av kolonialt styre och under två århundraden som ett självständigt Mexiko, sade president Andrés Manuel López Obrador.

Uttalandet kom vid en ceremoni i delstaten Quintana Roo i sydöstra Mexiko.

Klimatkonsert

Maxida Märak var en av artisterna vid Climate Live-gerillakonserten utanför riksdagen i slutet av april. Climate Live lanserades som ett globalt initiativ med gerillakonserter, ljusprojektioner och digitala uppträdanden på fem kontinenter.

”Vi urfolk har varnat om klimatförändringarna länge. Ingen har brytt sig förens konsekvenserna började leta sig utanför fjällvärlden och drabba även den rike. Det finns makter varken pengar eller vapen kan erövra. Sluta försöka bemästra allt. Förstå att människan måste lära sig leva MED naturen, på hennes villkor!”, kommenterar Maxida Märak på sitt Instagramkonto.

Föreställning om födsel

I musikföreställningen Marjattas sång av och med Mirja Palo får publiken möta tre kvinnor som står inför en förlossning. Alla tre kvinnor gestaltas av Mirja Palo, och skildrar kvinnors tankar och känslor i både nutid och dåtid.

– Förlossningar är något som vi pratar så lite om fastän det är så stort, säger regissören Anna Åsdell till Sameradion & SVT Sápmi.

Berättelsen om Marjatta utspelar sig i Sápmi och Norrbottens finnbygder, och visar på den tysta kunskap om förlossningar som kvinnor under lång tid fört vidare från generation till generation, men också den rädsla som kvinnor kan känna idag trots den moderna förlossningsvården.

Birra syd, nr 2/2021

35 år sedan Tjernobyl

Än idag påverkas människor och djur av det radioaktiva avfallet som spreds med vinden från Tjernobyl. Rennäringen drabbades hårt, och även om cesiumhalten i renarna gått ner, så tvingas man fortfarande kassera renar med för hög cesiumhalt.

Sören Långberg på Sametinget har gjort mätningar av cesiumnivåer hos ren sedan 1989. I en intervju med Sameradion & SVT Sápmi säger han att det finns flera orsaker till att nivåerna har gått ner, bland annat klimatförändringarna.

– Isbildningen över markerna på vintern gör att renen inte får i sig lika mycket cesium. De kommer inte åt lavmarkerna vintertid lika mycket som tidigare. Dåligt med svamp om hösten ger också lägre cesiumhalt hos renen.

E-böcker i app

I gratisappen Bläddra kan man nu läsa e-böcker på samiska och romani chib. Den som vill läsa dessa e-böcker behöver inte skapa något konto eller logga in. Appen har tagits fram av Kungliga Biblioteket, i samarbete med en referensgrupp där bland annat representanter för minoritetsspråken har varit med. Till att börja med innehåller Bläddra ett femtiotal boktitlar. Det långsiktiga målet är att appen ska innehålla litteratur på alla fem nationella minoritetsspråken.

Studentstipendier

Várdduos årliga studentstipendier har tilldelats Frida Olofsson, Malmö universitet, samt Rebecka Forsgren för sitt examensarbete på juristlinjen.

Frida Olofsson har gjort en kandidatuppsats i International Human rightsprogrammet med rubriken ”Diskurser av samiska rättigheter i den offentliga debatten i Sverige. I sin uppsats har hon tittat på hur diskussionen om samiska rättigheter framställs i media.

Rebecka Forsgrens examensarbete heter ”Free, prior and informer consent”, en rubrik hämtad ur FN:s urfolksdeklaration. Kortfattat innebär den principen att aktörer som planerar projekt som påverkar urfolk ska söka urfolkets samtycke. Samtycket ska vara grundat på relevant information och utan någon form av tvång eller hot. I uppsatsen analyseras ett förslag på myndigheters konsultationskrav som kom år 2017. Slutsatsen är att förslaget inte lever upp till de internationella regler Sverige bör följa.

Ajnnak och Svakko i konstprojekt

Den 13 maj var det hundra år sedan den dåvarande regeringen beslutade att inrätta ett rasbiologiskt institut. Nu vill Sara Ajnnak och Anna-Stina Svakko synliggöra den nedtystade historien i en kortfilm som publicerats på sociala medier. Filmen fick namnet C! SEE SE 100! och är ett statement för den gemensamma sorgen och önskan om upprättelse och befrielse från sorgen. I filmen möter Sara Ajnnaks musik Anna-Stina Svakkos broderade konfirmationskolt. Se filmen på: https://youtu.be/Gtxrmcn4InA

Tre procent är orörd

Endast tre procent av jordens landyta är orörd natur. Detta enligt en studie som publicerats i tidskriften Frontiers in Forests and Global Change.

Med orörd natur avses områden där det finns livskraftiga populationer av alla djur som tros ha levt där för 500 år sedan. Större delen av dessa tre procent finns i östra Sibirien, norra Kanada, i regnskogar i Amazonas och Kongo samt i Saharaöknen. Forskarna bakom studien anser att man skulle kunna öka andelen orörd natur på jorden till uppemot tjugo procent genom att återinföra arter, exempelvis elefanter och vargar, till de områden där de levt tidigare.

Källa: Vetenskapsradion

Samisk förskola

Till hösten planeras en ny samisk förskola i Östersund.

Den samiska förskoleavdelning som funnits lades ner för sex år sedan på grund av dels svalt intresse för föräldrar och dels brist på personal.

Anna Rosén, kommunens sakkunniga i förskolefrågor, säger SVT Jämtland att det finns ett intresse för en samisk förskola, men man vet inte hur stort det är. Kommunen har haft samråd med föräldrar, och en av dem som intervjuats av SVT Jämtland, Silje Thomasson, säger att pedagoger är önskvärt, men det man först och främst önskar är personal med språk- och kulturkompetens. Tanken är att förskolan ska ligga på Frösön.

Dennis vann Robinson

Dennis Johansson från Malå vann årets Robinson, som utspelade sig i Haparanda skärgård. Han kom in som joker tillsammans med bland annat Rickard Länta från Jokkmokk. Rickard blev utröstad strax innan finalen. Men Dennis klarade sig ända till slutet och tog hem segern, och prissumman på en halv miljon kronor, i en rafflande final.

Birra nord, nr 2/2021

Om hatspråk

”Varför skjuter man fortfarande renar och i vilken jordmån lever samehatet? Om mina barn skulle fråga, måste jag ju svara att vi bor i ett land som fortfarande vänder sin blick bort från Sápmi.”

Så skriver Elin Anna Labba i sin text ”Snöfågeln”, som publicerats i antologin ”Du blir vad du säger”, utgiven av Svenska Pen i samarbete med Norstedts förlag.

Jesper Bengtsson, ordförande i Svenska Pen och en av bokens redaktörer, säger i en intervju i Kulturnytt i P1 att han hoppas boken ska peka på problemet med det växande hatspråket, och åstadkomma en diskussion om vad vi kan göra åt detta. Han menar att hatspråket skadar det demokratiska samtalet.

”Hatspråk är ett språk som egentligen inte handlar om att upprätta en dialog eller ett samtal, utan som faktiskt handlar om att tysta den person man riktar det mot”, säger han i intervjun.

Konstpris

Sandra Wasara-Hammare är en av tre mottagare av årets priser från Kungliga sällskapet Skytteanska samfundet. Hon får samfundets konstpris 2021 till avgångselev vid Konsthögskolan i Umeå.

Sandra Wasara-Hammare får priset för sitt reflekterande konstnärskap, som utgår från ett universellt språk. Hon använder ofta sina egna erfarenheter från arbete i gruvor i Norra Sverige i sitt konstnärskap. ”Med fokus på begrepp som hård press och utmattning, men också de mycket flyktiga ögonblicken av omsorg och ömhet, omformulerar hon dessa till materiella accrochages och skulpturer.”, skriver samfundet i sin motivering.

Samtidigt är Sandra Wasara-Hammare aktuell med en skivinspelning med Kirunagruppen Veden.

”Att det jag lägger min tankekraft och mina händers tid till förstås och uppskattas är av största vikt för glöden, viljan och kraften att fortsätta framåt.”, säger hon till tidningen NSD.

Ren i Robinson

Att renkalvar försvinner spårlöst är tyvärr inte ovanligt. Att renägaren återfinner sin ren i ett tv-inslag är däremot väldigt ovanligt. Men det var precis vad som hände Sandra Karlsson i Kalix Sameby. Hon märkte en kalv sommaren 2019, men under vintern gick vajan ensam och Sandra Karlsson drog då slutsatsen att kalven dött.

I slutet av mars i år fick hon ett telefonsamtal från en renskötare som sett hennes ren i tv, i en trailer inför programmet Robinson.

– När vi var och hämtade henne i grannsamebyn såg jag direkt vilken ren det var. Ingen har sett henne sedan jag märkte henne 2019, så vi trodde ju att hon var död. Jag blev väldigt, väldigt glad, det är ju helt otroligt egentligen, säger Sandra Karlsson till Sameradion & SVT Sápmi.

Oväntad fråga

”Hur är det att vara en del av ett kolonialt folk?” Den frågan har Sofia Jannok länge drömt om att ställa till alla som undrar hur det är att vara same. I programmet Sverige! vände hon plötsligt på intervjun och ställde just den frågan till programledaren Fredrik Önnevall.

”Det känns inte så bra. Det känns som att… man får en stor sten på axlarna som man själv inte varit en del av. Men som man måste kollektivt bära runt på. Det kan kännas både orättvist och oinsatt ibland. ”, svarade han.

Kanske Årets bok

Ann-Heléne Laestadius bok Stöld är en av 12 böcker som nominerats till Årets Bok 2021. Nomineringen har gjorts av Bonniers bokklubbs redaktörer, och det är läsarna som röstar fram vinnaren. Röstningen pågår till och med den 6 september, och vinnaren avslöjas den 9 oktober. Den författare som får flest röster vinner en statyett och 30 000 kronor.

Projekt om mobiltäckning

Mobiltäckning är viktigt, inte minst om man ser till säkerhetsaspekten. Luleå tekniska universitet driver projektet Fulltäckning, vars mål är att på lång sikt kunna bidra med mobiltäckning över hela landet. I projektet deltar renskötarna i Laevas sameby. Samebyns ordförande Niila Inga berättar i en intervju med P4 Norrbotten att en så kallad hot spot med solcellspanel och en mast för bättre mottagning har placerats ut i Alesjaure.

”Att man faktiskt kan ringa efter hjälp, det är en otrolig trygghet och säkerhet för oss. ”, säger han i intervjun. Förhoppningen är att sådana här hot spots ska kunna placeras ut på fler ställen i fjällen.

Filmpris

Elle-Máijá Tailfeathers vann pris som bästa filmskapare på väg upp under dokumentärfilmfestivalen Hot Docs i Canada. Detta för sin dokumentär om drogsituationen i Nordamerika och vad den har orsakat hennes mammas folk, Kainai (Blood) Nation. Det berättar NRK Sápmi.

Sedan 2014 har fentanyl flödat in i Blackfoot-reservatet, och i Elle-Máijá Tailfeathers film med titeln Kímmapiiyipitssini: The Meaning of Empathy lyfts både de drogberoende människorna och hälsoarbetarna som kämpar för att hjälpa dem fram.

Juryn skriver i sin motivering att filmen porträtterar tragedierna med medkänsla och omsorg. ”Hvert klipp inneholder en følelse av kjærlighet og støtte for verdigheten til kulturen som har blitt såret og behandlet urettferdig.”

Om samehatet

2015 gjorde TV4:s Kalla Fakta en granskning om tjuvskjutna och ihjälplågade renar i Norrbotten i programmet Lappjävlar. Nu har Kalla Fakta återigen uppmärksammat problemet med två nya avsnitt, Samehatarna, och bland annat gått igenom samtliga 38 polisanmälningar som gjorts under åren 2017-2020. I ingen av anmälningarna har ett enda förhör gjorts med någon misstänkt. Den utredningen som regeringen lovade efter förra granskningen har inte heller blivit verklighet. Programmen finns att se på TV4 Play.

Ny serie om samtidskonst

I dokumentärserien Det är här det brinner – Dáidagiin muitalan får tittarna möta sju samiska samtidskonstnärer.

– Jag tänker att i det samiska så är det verkligen att det är här det brinner. Det är något som händer, som pågår, inte bara i det samiska. Det handlar väl om det som kan krympas ner till ordet identitet. Det handlar om alla som varit utanför majoritetskulturen och varit osynliga i en historieskrivning plötsligt spränger in och bara vill riva om, säger konstnären Carola Grahn som är en av de medverkande.

Övriga konstnärer som medverkar är Lena Stenberg, Anders Sunna, Joar Nango, Britta Marakatt-Labba, Outi Pieski och Tomas Colbengtsson. Första avsnittet sändes I SVT den 10 juni och samtliga tre delar finns att se på SVT Play.

Samisk skräckfilm

Inga Elin Marakatt har skrivit manus till kortfilmen Unborn Biru som nu har fått produktionsstöd av Nordnorsk Filmsenter. Filmen handlar om en fattig gravid kvinna som stjäl från en gammal samisk kvinna som dött. Den gravida kvinnan får en förbannelse över sig som tar över henne och hennes älskade. Filmen ska produceras av Forest People och regisseras av manusförfattaren.

Hallå där…

Lina Maria Viitala, konstnären som blev författare. Hennes karaktäristiska bilder på sin morsfars mor Ingá finns nu i två barnböcker.

Hur gick det till när du började ägna dig åt konst?

– Jag tror faktiskt att konsten alltid har funnits naturligt i mig. I min släkt har vi konstnärliga gener och jag fick en del av det. Min mormor Mirja såg tidigt att jag hade ett öga för konst. Hon utmanade mig tidigt och uppmuntrade mig till att måla och vara kreativ. Hon tog med mig till en oljemålningskurs i finska Karesuando en helg. Jag var yngst bland en skara pensionärer på den kursen.

Du jobbar både med olja och med akvarell, vilket är roligast?

– Det varierar ganska mycket i vad för teknik som jag jobbar med. Jag vill testa något nytt hela tiden. Men det som återkommer är olja, akryl och akvarell och det går i perioder. Akvarell är helt klart svårast för det går inte att måla över. Det gör att man måste veta ganska säkert vad man ska måla innan man börjar. Men jag vet sällan vad jag ska måla innan jag börjar. Oftast blir det en helt oväntad bild och därför gillar jag akrylen bäst. Akryl torkar fort och det kan ligga ett lager av målningar under innan den slutliga bilden är klar.

Hur kommer det sig att du gett ut två barnböcker?

– Tanken var egentligen aldrig att ge ut några böcker, men det blev så ändå. Varje bild jag gör har en berättelse bakom. I de här böckerna har jag först gjort bilderna och efter det skrev jag berättelsen. Så brukar man vanligtvis inte göra. Jag börjande jobba med en klädkollektion och då började jag även jobba med böckerna eftersom det var så mycket tid där jag bara satt och väntade.

Berätta mer om Ingá, vem är hon?

– Ingá är en liten fyraåring i böckerna och hon är nog ganska mycket just så som småbarn är. Jag har försökt att skriva berättelserna lite utifrån barnets perspektiv och deras syn på världen. Jag har valt att tillägna boken till min máttaráhkku Ingá även om böckerna inte är om henne så är det en stor ära för mig att hennes namn får namnge huvudpersonen.

Är det fler böcker på gång?

– Det är många som önskar sig fortsättning av böckerna om Ingá. Många efterfrågar en i höst- och vinterversion. Dessutom har jag några ”manus” om hur berättelsen hade kunnat se ut men de är just nu bara i mitt huvud och nu väntar jag på att få inspiration.

Du driver eget företag, hur är det att driva eget företag inom design i Sápmi?

– Att jobba med design kan vara en utmaning, då det finns så många duktiga och kreativa människor runt om i Sápmi. Det kan vara lätt att dras med i sådan design som ofta syns, men jag försöker att alltid utgå från mig själv. Det kan också vara en utmaning att veta vart gränsen går till att inte exploatera den samiska kulturen för mycket. Men jag tror att nytänkande för kulturen med i tiden.

Vad skulle du själv kalla dig, konstnär, författare, designer?

– Jag är konstnär med ena foten i design.

Du har gått från tavlor till böcker och nu snart även porslin och tyger, hur får du dina idéer?

– Jag har bara tagit fram produkter som jag själv velat ha. Men jag har haft tur att andra också tycker om de. Det som driver mig till att ta fram nya produkter är min egen nyfikenhet om hur en slutprodukt skulle kunna se ut i verkligheten. För vi behöver mer, eller hur?

Vad har du för råd att ge till andra som funderar på att starta och driva eget företag?

– Om du inte är beredd att jobba för det, så låt det vänta. Det ligger många obetalda timmar bakom allt. Men vill du det, så är det helt underbart att få jobba med sin största hobby. Jag startade mitt företag precis innan pandemin drog fram över världen och har fått känna på nästan allt som det förde med sig. Men vi väntar och hoppas på att vindarna snart ska vända.

Text Elin Marakatt

Novell – Nemo

Hur mycket en ren egentligen kan betyda för en människa är svårt att förklara för någon som aldrig har haft en, men det är mycket. De är inte som vilka andra djur som helst, även om andra kanske tänker det. Har man en gång fått uppleva kärleken till och från renen så vill man aldrig vara utan den igen.

Min fina tamren, Nemo. Hon var en vaja, men jag tyckte ändå att namnet passade henne. Hon var en sådan ren som ofta försvann, som inte alltid var med på alla samlingar, men som alltid dök upp till slut. Trots detta var hon lika tam varje gång vi fick tag på henne. Hon var vacker, ståtlig och hade stora horn, för att vara vaja. Hon var mörkbrun, men vitspräcklig över mulen och i ansiktet.

Djur är som människor, olika individer var och en av dem. Man kommer bättre överens med vissa människor än med andra, lika är det med renarna. Självklart tyckte pappa också om Nemo, förutom familjen så är det renarna som betyder mest för honom. Men jag skulle inte påstå att Nemo och han kom särskilt bra överens. Hon gav honom bara en massa extrajobb med att vika av från resten av renhjorden och försvinna på sina egna upptäcktsfärder. Men jag och Nemo, våran relation var något alldeles unikt. Man hör ofta om speciella hundar, sådana man bara får ha och uppleva en gång i livet. En sådan ren var Nemo för mig.

Jag minns sommaren, kalvmärkningsnatten som hon blev min. Jag fick henne av pappa, just för att hon var så säregen. Jag var så lycklig när jag satt och märkte henne. Månaden efter hittade vi henne ensam och förvirrad på fjället, inte långt därifrån låg hennes mor död. Vajan hade blivit tagen av en varg. Inte en köttbit saknades, hon var endast sönderriven. Hennes liv hade tagits och till vilken nytta? Vargen dödade henne inte ens för mat, bara för nöje. Det är lika jobbigt varje gång vi hittar någon av våra renar på det viset. Inte heller får vi göra något för att försvara våra djur. Vi brukar oftast bara ta hem och tämja upp tjurkalvar, men det fanns inte en chans i världen att Nemo skulle överleva, så liten och hjälplös utan sin mamma. Så hon fick följa oss hem. Hon blev tam med en gång. Vi släppte henne och de andra tamrenarna i samband med vårflytten upp till fjällen, tillsammans med renarna som hade varit nere i skogen på vinterbete.

Inför höstens renslakt såg vi alla de tamrenarna vi hade haft hemma, alla utom Nemo. Det är klart att jag blev lite orolig då, men till vinterns skiljning hade hon kommit tillbaka igen. Hon hade verkligen vuxit mycket sedan sist jag såg henne, men det gick inte att ta miste om att det var hon. Jag kan inte förklara lättnaden jag kände när jag såg henne, mer än att den var enorm. Det var då hon fick namnet Nemo och flera år därpå fick vi det bekräftat att namnet passade henne, hennes beteende upprepade sig varje år. Hon kom och gick som hon kände för.

Det gällde att ta med henne hem de gånger vi såg henne, för vi kunde inte garantera att hon skulle vara med nästa samling. Det var bara mig hon ville ta promenader med, för det var bara mig hon tillät sätta på henne grimma. Hon var den som alltid kom fram och hälsade först när vi kom för att ge henne och de andra tamrenarna mat.

Nu när jag står här och ser ner på hennes döda kropp svischar alla underbara minnen av henne förbi i mitt huvud och jag kan inte hejda tårarna. 6 år blev hon, innan vargen även tog henne. Det var pappa som hittade henne, inte alls långt härifrån. Då levde hon fortfarande, men det var knappt. Hela hennes högersida av kroppen var riven och hon hade förlorat mycket blod. Det fanns inget annat alternativ än att avliva henne.

Livet är orättvist. Hon var så snäll och tillitsfull. Trots att hennes kalvar speglar henne på många vis och trots att jag älskar dem och de andra renarna med djupet av mitt hjärta, så är Nemo nu borta föralltid och jag vet att jag aldrig kan få henne tillbaka igen. Jag är så ledsen och arg över vad som hände henne.

Text Evelina Solsten