Naima Khan Nergård bor just nu i Bodø där hon pluggar lulesamiska och jobbar med språket. Norge har haft betydligt hårdare restriktioner än i Sverige. Här berättar hon om sina upplevelser och reflektioner kring våren och coronapandemin som förändrade tillvaron för många.
”Sedan januari har jag sett på nyheterna om coronaviruset. Då tänkte jag att det inte skulle komma att nå till dessa områden, det kändes väldigt avlägset i början av smittspridningen. Jag hade inte riktigt börjat bry mig om det, det kändes för långt bort. Men corona spreds till vår del av världen också. Corona har påverkat hela världen och fortsätter att påverka.
När mars kom var jag fortfarande inte så berörd av coronasituationen som stora delar av världen befann sig i, och Norge verkade de lika obrydda, det var liksom inte aktuellt ännu. Jag pratade med några om det lite här och där men då var det fortfarande inte så allvarligt. Tiden gick och plötsligt bestämde sig Norge för att stänga ner skolundervisning i grundskola och universitet och, alla träningscenter, bibliotek, restauranger och kafeér stängde också ner. Plötsligt märkte jag av ett slags “kaos” i samhället. Jag blev rädd då det blev så allvarligt, samhällen gick i lockdown och Norge valde till och med att stänga sina gränser. Från dag till dag kom många nya riktlinjer och förhållningssätt, vad som fick och vad som inte fick göras. När Norge väl valde sin strategi tog det nog inte längre än en vecka innan allt nytt anpassades.
Människan påverkas av detta. Jag påverkades, jag kände mig både rädd och osäker och emellanåt lite orolig. Jag började tänka på när jag skulle få åka hem till familjen i Sverige igen, när jag jag skulle få träffa mormor och morfar och om någon av mina nära och kära skulle råka illa ut av viruset.
Plötsligt försvann min frihet som jag vanligtvis har. I början kände jag mig så begränsad. Bland annat fick jag inte längre möta mina vänner som jag ville, jag blev avrådd att åka kollektivtrafik, jag blev avrådd att stå nära människor, jag fick inte åka till jobbet och jag blev avrådd att fara på kaffebesök. Det är egentligen lite att gnälla över men för mig var det värst att inte själv få välja eller bestämma hur jag ville göra. Norges regering var den som bestämde mycket för befolkningen, hur det skulle vara och ske. Alla beslut var ju självklart för att försöka bromsa upp coronaviruset smittspridning, för befolkningens bästa. Jag tycker det var viktigt att följa de riktlinjerna, situationen var ju ändå densamma för alla och det vi gjorde var ju för vårt och samhällets bästa.
Jag började tänka över mina planer för vårvintern, våren, vårsommaren och sommaren. Jag förstod och förstår att inga av de planerna skulle bli av. Det kändes så klart tråkigt att alla planlagda evenemang inte skulle bli av. Samtidigt kände jag att det skulle bli skönt att inte ha något speciellt inplanerat, annat än att vara hemma och vara mycket till fjälls.
Den största delen av tiden har jag spenderat hemma i Tysfjord. Jag har fått lägga krutet på skolarbete och samtidigt vilat tankarna från allt som vanligtvis händer och sker i vardagen. Från vecka till vecka vande jag mig med den nya tillvaron. När Norge stängdes ner mötte jag bara mitt hushåll som var min moster och min morbrors familj. I ungefär åtta veckor var det på det viset, från mars till maj.
Efter det åkte jag över till min familj i Sverige. Jag hade avvaktat länge på att passera gränsen. Det kändes till en början fel att korsa gränsen från Norge till Sverige, med tanke på coronaviruset. Men till slut var tvungen att göra det då jag hade ärenden att göra, samt att familjen och mina vänner var oerhört saknade, kanske extra saknade med tanke på tiden. När jag väl kom över till Sverige kändes det som att komma ut ur ett fängelse, i jämförelse med hur det var i Norge. Vilken skillnad länderna emellan att hantera och agera utifrån denna pandemi, som dag och natt.
När jag tänker över på pandemin finns det många delar som skrämmer mig, exempelvis människor mentala hälsa, ekonomi, samhällsviktiga funktioner och så vidare. Och samtidigt kan jag inte sluta tänka på hur otroligt bra denna tid är för samhället och människor. Kanske denna tid i gengäld har gett oss och ger oss en ny syn som kan utveckla oss? Kanske tiden ger oss tid för att reflektera över våra liv, hur vi lever och vad vi gör bra för oss själva och för andra. Kanske vi påminner oss om att stressa mindre i vardagen, att bry oss mer om miljö, natur och marker, att låta markerna styra oss istället för tvärtom. Med tiden kanske vi blir ännu bättre versioner av oss själva. Vem vet. Men jag tror det är bra att ibland reflektera över sånt. Jag tror att människan själv kan ändra om det finns något man vill förändra eller förbättra med sig själv, men för det krävs det att reflektera först.
För mig har denna tid varit både bra och jobbig. Jag har fått fundera över mitt liv, vad jag gör och hur mycket tid jag spenderar på det ena och det andra, och om jag vill fortsätta med det jag gör och leva som jag gör. Jag har vilat från vardagen. Jag tycker det är viktigt att ibland stanna upp och analysera sitt liv. Jag har också påmint mig själv om vad jag tycker är viktiga prioriteringar i vardagen så att jag ska kunna trivas på bästa möjliga sätt.
En annan tanke som slagit mig är dåtidens samer och andra urfolks levnadssätt. Om man tänker historiskt på hur och av vad just samer har levt förut, är min känsla att en liknande pandemi inte skulle göra nöd på folk förr i tiden.. Näringar, natur, kultur och levnadssätt har ju sett annorlunda ut jämfört med det moderna samhället vi lever i dag. Jag funderar vidare och tänker att samerna förut nog hade klarat av denna tid bättre än vi idag gör, jag tror att vi har en del att lära oss av våra förfäders sätt att leva.”