Davvisámegiella

Sápmi x 2 i nomineringar
Moa Backe Åstot har med sin debutroman Himlabrand nominerats i ungdomsklassen till Norrlands litteraturpris. Mats Jonsson med serieroman när vi var samer är även han nominerad till samma pris. Priset som har delats ut sedan 1973 ges varje år till bästa bok med norrländsk koppling. Förra tilldelades Elin Anna Labba priset för Herrarna satte oss hit. Prissumman är 10 000 kronor och vinnaren utses i juli.  

Altakampen på Beaivváš teaterscen 

Ellos eatnu – Nullpunkt heter föreställningen som samiska nationalteatern Beaivváš turnerar med fram till påsk. Som namnet antyder så är det kampen mot utbyggnaden av Altaälven som skildras på scenen. Det är en av de mest dramatiska och mest omvälvande händelsernai Sápmi. I början av nästa år kommer det också gå att se Altaaktionen på bioduken. Filmen har spelats in i Finnmark i januari och även förra hösten. För den som inte kan vänta till 2023 finns boken Mázejoavku – Indigenous Collectivity and Art av Susanne Hætta. Hætta skriver om Mázejoavku. Det var en samisk konstnärsgrupp som bildades i slutet av 1970-talet. Konstnärerna i gruppen var mycket engagerade i Alta-kampen. 

Prisad Ojibwa-roman nu på svenska
Mitt namn är Firekeeperär ojibwa-författaren Angeline Boulleys debutroman. Den har legat etta på New York Times-bästsäljarlista i flera veckor och har röstats fram som årets bästa roman för unga vuxna. Boken handlar om Daunis Fonataine som är delvis Ojibwa. Hon har aldrig riktigt passat in vare sig i sin hemstad eller i Ojibwa-reservatet. En familjetragedi gör att hon lägger sina studieplaner åt sidan och istället stannar nära mormodern som ligger på vårdhem. När en ung tjej hittas död så rekryteras Daunis motvilligt för att arbeta för FBI. 

Romanen beskrivs på olika bokbloggar ge en inblick hos den nordamerikanska urbefolkningen och även ha lite av Ann-Sofie Laestadius stöld-anda över sig genom att den handlar om en ung tjej som vill bevara och föra vidare sitt folks traditioner. 

Lilli, Lávre och Saivofolket del 2

Elin Marakatt har släppt en andra bok om syskonen Lilli och Lávre. Den här gången handlar det om när de är ute och plockar hjortron och Lávre ger sig ut på egen hand. Bilderna i boken har Anita Midbjer gjort. Bcökerna finns på fem samiska språk och på finska och meänkieli. 

Barnsajten Polarbibblo växer 

Polarbibblo.se är sajten där barn på olika sätt kan utveckla sitt berättande och läsande. Sedan i höst finns sajten också på flera samiska språk och på meänkieli. Från att tidigare verkat i Norrbotten så är nu målet att de ska nå barn i hela Sverige och Sápmi där där polarbibblo-språken finns. När staten i början på året delade ut årliga medlen till de regionala kulturverksamheterna stod det klart att Polarbibblo från och med i år får öronmärkta medel och status som egen verksamhet. De kommer också undersöka hur Polarbibblo kan utvecklas till att innefatta fler nationella minoritetsspråk. Polarbibblo har även fått uppdrag från Kungliga biblioteket att undersöka hur de kan fungera som resursbibliotek och på sätt stötta folk- och skolbibliotek i arbetet med minoritets- och urfolkslitteratur för barn. 

Tjállegoahte biblioterapi

Läsande sägs vara hälsofrämjande. Nu utbildar Tjállegoahte författarcentrum, Samernas riksförbund och Sensus studieförbund blivande cirkelledare i biblioterapi. I biblioterapin läser och pratar man kring texter för att få insikter i vad det är att vara människa och utforskar olika frågor tillsammans. Under våren ska kursdeltagarna under tre tillfällen lära sig att leda boksamtal i enlighet med biblioterapimetoden. 

Beaivvášsöker nya röster 

Ta chans att se din skrivna berättelse på teaterscenen. Den samiska nationalteatern Beaivváš rekryterar nya dramatiker och berättelser. Skriver du och vill du se din berättelse på teaterscenen kan du skicka in den till Beaivváš. Tre pjäsförfattare kommer få möjlighet att utveckla sin berättelse tillsammans med en mentor och sen se den på scen i Beaivváš nya byggnad som ska stå färdig 2024. 

Aednan på turné
Nu kan Aednan åter igen ses på scenen. Det är Giron Sámi Teáhter i samarbete med Riksteatern som satt upp en föreställning som bygger på Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det är en berättelse om tre generationer samiska kvinnor under 1900-talet. Redan 2020 var föreställningen på turné men fick då avbrytas nästan direkt på grund av pandemin.

Anniina Turunen ja Irina Saijets,
duodjeoahpaheaddjit Sámi Oahpahusguovddážis Anáris

Vad trendar inom duedtie i år?
– Vi tror att intresset for duodji har blivit större. Duodjikunskap är något man behöver, och att hålla på med duodji är roligt och givande både som fritid och jobb. Den andra trenden är den så kallade slow-duodji eller tidskrävande duodji. I slow-duodji betraktas själva duodji-produkten, som lagas av naturmaterial av hög kvalitet, duodjiprodukten har en mening, och man har ett behov för den. Den tål mycket och varar länge. I slow-duodji kan du också se äldre tider.
Tredje trenden är samarbets-duodji eller collaboration duodji. Bra exempel är Pia Jannok tilsammans med Ove Stødle eller Inga Wiktoria Påve tillsammans med Lova Isabelle Lundberg. Det kan vara så att vi också har skapat något roligt tillsammans.

Finns det någon eller något som inspirerar er i er stil eller duedtie? 
– Våra förebilder är föregående och nuvarande doujara och samiska konstnärer. Anniina är intresserad av olika duodjimaterial och hon inspireras av duodji-samlinger på museer ochtidsaktuella fenomen. Irina bliri sin duodjiutövelse inspirerad av färgbruk, och att kunna utmana sig själv i duodji och fina detaljer.

Har ni något årtionde/period där du tycker att duedtie i Saepmie var extra starkt?
– Vi två tänker att den duodjien som vi hittills har sett är bara en början på duodjins guldålder. Vi har stora förväntningar på framtiden.

Jag minns att det var i mars ifjol det började. Jag bodde i Umeå. Jag och några vänner hade just blivit klara med morgonens första lektion och släntrade iväg till korridoren där vår andra lektion skulle ta plats. Korridoren var tom på elever och på väggen hängde som vanligt den TV- skärm som brukade visa information om schemaförändringar och sådant Den morgonen stod det något på skärmen som fick oss att stanna.

Det stod att kommunen och rektorn hade ett möte där de diskuterade om skolan skulle stängas till följd av covidutbrottet som hade upptäckts några månader tidigare.

Jag och mina vänner tittade osäkert på varandra. Stänga skolan? På grund av en förkylning? 

Vi lämnade skärmen, säkra på att vår vecka skulle fortsätta som vanligt. Dagen efter satt vi i våra rum, med alla våra nedpackade skolböcker och skoldatorerna framför oss. 

Den första veckan var trevlig. Man kunde sova ut mer eftersom man inte behövde åka buss eller promenera till skolan längre, lunchen man åt var hemmagjord och god och under rasterna var det mer fritt att göra det man ville. 

Andra veckan satt jag framför datorn i mitt dunkla rum. Stengolvet var kallt och det molniga vädret utanför fick väggarna i källaren jag bodde i att verka mer grå än vita. Det hade gått flera dagar sedan jag såg mina vänner sist, deras varma närvaro hade bytts ut mot datorskärmens kalla sken och deras röster mot fläktens surrande. Min rädsla för att bryta restriktionerna höll mig inomhus och sakta försvann min motivation och energi. Jag tecknade inte, skrev inget, allt jag gjorde var att sitta framför datorn och vänta på att allt skulle var över snart.

Efter de veckorna hämtade mina föräldrar mig. De menade att om jag pluggade på distans kunde jag lika gärna vara hemma hos dem i Lycksele och hjälpa till på gården. 

Att vara hos dem hjälpte. Ett tag.

Efter två veckor var jag tillbaka i min pandemivana. Vaken nätterna i ända med datorn som enda vän. Depressionen gjorde mig irritabel och det gick sällan en dag utan att jag var småaktig och kivades med föräldrarna om något korkat. En rädsla hade också gripit tag i mig. Det hade gått flera veckor sedan mina vänner hört av sig.

Några år tidigare hade jag grälat med mamma. Hon menade att jag hellre tillbringade massa tid framför datorn med mina vänner från skolan än med samiska ungdomar. Att mina vänner som jag festat med, skrattat med, firat med och gråtit med inte var mina vänner, men att en bunt främlingar från samma kultur var det istället. Hur kunde hon säga så?

När depressionen var som värst fruktade jag att mamma hade rätt. Att mina älskade vänner inte saknade mig eller ännu värre, inte brydde sig om mig. Om de brytt sig så hade de väl ringt? Det kanske låter konstigt, men om man aldrig varit så osäker som jag var då så är det svårt att förstå just hur förföriskt tvivel och ilska är. Hur hemskt och befriande det är att känna som om hela världen har behandlat dig fel och vara arg tillbaka.

Insikten kom efter att jag grälat med farsan om matlagning. Jag minns att jag kokade potatis och min knutna näve var så spänd att hela armen darrade. Jag insåg att jag inte kunde leva så här, jag kunde inte vara trött dagarna i ända med en mage som vred sig som en kall, våt handduk varje minut och mina föräldrar skulle inte behöva gå på äggskal för min skull. 

Veckan efter besökte jag en psykolog. Hon fick mig att börja skriva dagbok, och efter några möten med henne började jag känna mig bättre. Jag hade till och med stämt träff med mina vänner och jag var på väg tillbaka till Umeå. Vi fikade och det var som om vi aldrig varit ifrån varandra, i deras sällskap kände jag hur fel mamma hade. 

Det har gått nästan två år sedan dess. Jag har börjat plugga på universitet där jag möter nya människor varje dag. Jag har börjat teckna och skriva igen och vad bättre är, mina nära och kära är aldrig mer än ett mejl eller SMS bort. Jag mår bättre nu och är allmänt mer tillfreds med saker och ting. Det är intressant att blicka bakåt och se hur mycket som förändrats under den tid som gått. 

Jag hade aldrig trott att en pandemi skulle påverka mig så mycket som denna har gjort.

Heaika Wuolab Wollberg

Ossian Norberg Juuso som tagit SM-guld i brottning.Redan som barn gillade Ossian Norberg Juuso att leka herren på täppan på snövallarna i Kiruna. Nu är han 14 år och kan titulera sig som mästare på brottarmattan, efter att vunnit svenska mästerskapen i 45 kilosklassen. 

När började du med brottning?

– Vi flyttade från Kiruna till Härnösand när jag var sju år. Då testade jag brottning för första gången och det ångrar jag inte.

Du vann din klass i brottning i grekisk-romersk stil, vad är det?

– Det är när man inte får ta tag i benen på sin motståndare. Det blir mer kast och lite mer annorlunda än vid fri stil. De vanligaste för killar är att köra grekisk-romerska stilen. Tjejer kör bara fri stil men det pågår en diskussion om att tjejer ska få börja med grekisk-romersk brottning. 

Hur ofta tränar du?

– Jag tränar nästan varje dag i veckan. Fyra gånger tränar jag brottning i Sundsvall, eftersom jag inte hade tillräckligt bra motstånd här. Sen kör jag fys i Härnösand. 

Vad är det som är speciellt med brottning?

– Det är en jobbig sport. Det känns. Och när man går ut på brottarmattan släpper all nervositet. Allt går per automatik. Man hinner inte tänka. Det blir som tyst. Det är väl någon överlevnadsinstinkt som man känner i hela kroppen när man är där ute. 

Vad är din styrka som brottare? 

– Jag är väldigt taktisk. Men jag skulle även säga att jag är bra på parterr. Det är när din motståndare hamnar på mage efter att han varit för passiv. Då ska jag försöka rulla eller kasta honom. Det är så jag vinner de flesta matcher.

Vad är din taktik? 

– Om jag möter duktiga motståndare brukar jag kolla hur de brottas och anpassar då min stil efter dem. 

Blir du aldrig rädd? 

– Första matchen var jag nervös för att göra fel. Men jag har aldrig varit rädd för att skada mig. Om man åker på ett kast har jag lärt mig att landa mjukt, som i en kullerbytta. Det kommer med träningen.

Vad utvecklar du nu?

– Dels försöker jag utveckla mina rullningar och lyft. Men det är även småsaker jag jobbar på att förbättra. Som de vanligaste greppen som mara och så.

Vad är en mara?

– Mara är ett klassiskt brottarkast. Där man från stående position tar tag i motståndarens arm och kastar motståndaren i mattan.

Hur ska man vara som brottare?

– Man ska vara bra på att ta snabba beslut, och kontra.

Hur är brottning jämfört med annat du testat?

– Jag har provat innebandy, fotboll, volleyboll men inte varit så duktig på det. Brottning är en mycket tuff sport i jämförelse. Det är mycket fysträning med både kondition och styrka, så det blir tufft. Vi kör mycket backträning, intervaller och så tränar vi två och två. Vi gör till exempel benböj tillsammans med annan person. 

Vad har du för mål?

– Det hade varit kul att åka på större mästerskap. Men jag vet inte. Jag vill gärna bli bäst i världen, men man kan inte leva på brottning. Jag måste ha ett jobb vid sidan av också. 

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba frågor:

Konditions- eller styrketräning?

Kondition.

Morgonpigg eller kvällsmänniska?

Kvällsmänniska.

Hämtmat eller hälsokost?

Då svarar jag hälsokost. Jag gillar att laga god mat själv. 

Chips eller godis?

Chips.

Hav eller fjäll?

Fjäll.