Davvisámegiella

Han är hyllad i Sápmi för sina insatser som renskötaren Mattias i filmen Stöld. Men Sápmis nya skådespelarstjärna Lars-Ánte Wasara trodde inte alls att han skulle få en roll i filmen, och säger att det blev en chock när han fick förfrågan:
– Jag tyckte inte det gick så bra på castingen och när de erbjöd mig rollen tänkte jag för mig själv “hur ska jag ta mig ur detta”.

När Lars-Ánte Wasara, 26, gick på casting till filmen Stöld hade han inga tankar på att han skulle få jobb som skådespelare. Han, som till vardags är renskötare i Könkämä sameby var inte så nöjd med hur han skötte sig på castingen heller.

– Det var obehagligt och det var en konstig känsla att stå inför främmande människor och skådespela. 

Efteråt gick det lång tid utan att han hörde något ifrån castinggruppen, och han berättar att han till och med hann glömma det hela när de hörde av sig och bad honom komma på en andra castingrunda. När han sedan erbjöds rollen bestämde han sig för att ta den även om han först ville ta sig ur situationen. 

Han berättar att temat i filmen Stöld ligger nära honom då han både varit med om att renar försvunnit och hittats dödade. Men vardagsrasism säger han sig varit förskonad ifrån i Karesuando där han är uppvuxen. 

Hur var det att vara med i filmprojektet?
– Det var stelt till en början och kändes inte så bra. Men under de sista scenerna var det som om jag alltid jobbat som skådespelare,. 

Han beskriver filmjobbet som något naturligt för honom när han är renskötare till vardags. Mellan filmdagarna var Lars-Ánte i renskogen, inte så många mil från inspelningsplatserna. Och hans erfarenheter från vardagen hjälpte honom också framför kameran. 

– För mig var det där jobbet som en del i mitt vanliga liv, när jag var hemma var jag i skogen och när jag åkte för att filma åkte jag till skogen. Det var samma, samma men annorlunda. 

Dagen innan han skulle filma en scen fick han även vara med om en händelse som påminde om innehållet i filmen. 

– När vi en morgon kom till våra renar upptäckte vi massor av skoterspår där vi haft renarna,  som hade skingrats. Den kvällen bestämde jag mig för att vakta renarna. När jag var där såg jag flera skotrar som var på väg mot renarna och jag körde efter. När jag hann ikapp dem var de mitt i renhjorden. Jag frågade varför de körde mitt bland våra renar. Först sa de att de inte sett mer än någon ren och att de då vänt. Men jag sa att jag sett alltihopa då jag varit på fjälltoppen och spanat. 

Dagen efter skulle Lars-Ánte filma en scen där den misstänkta rentjuven har tagit sig till en sjö för att pimpla där det är skoterförbud. 

–Jag kom till jobbet och berättade för regissören Elle-Márjá om händelsen. Hon frågade om jag fortfarande var arg och det var jag. Då sa hon att jag skulle använda den där ilskan i mitt skådespeleri. Den där dagen kändes det som om jag var hemma och inte framför filmkamerorna. 

Hur gick det för dig med skoteråkarna?

– Det var finländare som kommit från södra Finland för att köra på svenska sidan om gränsen då friåkning inte är lagligt i Finland. De bad till slut om ursäkt. 

Lars-Ánte Wasara är nöjd med filmen men tyckte det var konstigt att se sig själv på en stor bioduk. 

– Jag tänkte “Herregud, hur hamnade jag där”. Men jag orkade hålla de tankarna borta när jag såg resten av filmen. Jag kände att jag kunnat göra det bättre, men i det stora hela var jag ändå nöjd. Det blev en bra film och alla gjorde ett bra jobb. 

Skulle du göra det igen?

– Ja. Det var en rolig upplevelse och en spännande film med ett viktigt tema. Jag tror den kan betyda mycket och ge många en inblick i hur vi renskötare och samer har det. Men samtidigt finns det säkert andra som inte tar emot den lika väl och kanske tänker att det där inte kan vara sant. 

Vad kommer du att komma ihåg när du är 70 år och tänker tillbaka på upplevelsen?
– Jag kommer minnas min duktiga hund. En sådan duktig hund som  Bittus, 8, har man bara en gång i livet. Det kommer vara roligt att titta på min bästa vän när jag så vill. 

Text Lars-Ola Marakatt

Hyllade skådespelaren Elin Oskal spelar huvudrollen Elsa i filmen Stöld och beskriver upplevelsen som svår, kylslagen, farlig och en välsignelse. Hon erkänner att hon inte fått jobbet utan lite hjälp av storasyster. Elin hoppas att filmen blir till hjälp för samerna när så många runt om i världen sett filmen.
– Det är bra när det samiska får större plats i världen, då är det inte längre så coolt att vara rasist. 

För två år sen var Elin Oskal mest känd för sin röst. Med låtar som The Way You Make Me Feel och Bávkkanas på BlimE. Men även för att hon var rösten till Anna i Frozen 2. Idag är det miljontals människor som sett henne runtom i världen, men det var nära att det inte alls blev så. 

– Det var inte det att jag inte ville eller orkade, men jag hade ingen tro på att det skulle gå bra. 

Hon hade precis upplevt en lång och krävande castingprocess och var besviken när hon inte fick rollen till den norska filmen som hon castat för. 

– Jag hade helt slutat att tänka på att jag någon gång skulle bli skådespelare efter den processen. Jag trodde inte det var möjligt och hade gett upp. Jag hade exponerat mig och satt hela min själ i den castingen och när det inte lyckades tänkte jag, fuck this!

Men storasyster Ann-Marge hade andra planer och anmälde lillasyster till castingen. Elin kunde inte säga nej och några veckor senare, två dagar innan julafton 2022 fick hon sitt livs julklapp. Då bodde Elin Oskal i Kautokeino, platsen som föräldrarna lämnade när hon var ett och ett halvt år.

Hennes far bestämde sig då för att flytta till Elins mammas hemtrakter Lönsdal, till Saltfjäll renbetesdistrikt. Elin hade en fin men utmanande barndom, för det var långt ifrån en samisk ort som Kautokeino hon växte upp i. I mitten av 2000-talet var det inte lika stort intresse och förståelse för samiska frågor, minns Elin.
– Jag blev aldrig retad för att jag var same. Men jag levde i två olika världar. Hemma var jag same, men jag gav upp att framhäva den samiska kulturen när jag var i skolan, berättar Elin.
– När andra berättade att de ätit pizza och tacos hemma då berättade jag att jag ätit soppa gjord på ett renhuvud. Alla sa “usch”, “eah”. Det blev tungt för mig att höra och en dag bestämde jag mig för att jag inte orkade mer. Jag svarade som alla andra. Jag ljög att jag ätit tacos fast jag inte visste vad det var. Jag var norsk i skolan och same när jag kom hem. 

Förutom sin familj hade Elin bara en kusin hon kunde prata samiska med. Men trots de har hon och hennes familj behållit samiskan, i ett område där alla pratade norska. 

– Rektorn på skolan var väldigt emot det samiska. Vi fick inte prata samiska. Hon sa “Dokker har kommet till ett norskt land och her snakker vi norsk”. Då var det ganska dåligt ställt för oss samer i området.  

Idag tackar hon sina föräldrar för att de behållit språket. Istället för att gå i en norsk förskola så fick barnen vara hemma. Föräldrarna kämpade och fick till undervisning i samiska i skolan.

När Elin blev 15 år deltog hon på det samiska konfirmationslägret i Vålådalen, och det blev som en väckarklocka för henne: 
– Det väckte min samiskhet. Förut var den samiska kulturen mer som en börda istället för en välsignelse. För första gången kände jag att jag ville att andra skulle veta mer om den samiska kulturen. Jag var inte längre ensam. Under min skoltid hade jag läst två sidor om samerna i historieböckerna. 

Konfirmationslägret inspirerade Elin så mycket att hon flyttade till Jokkmokk där hon gick gymnasiet. Hon berättar att det var mest för det att hon skulle få umgås med samer och för att hon var less på det norska samhället. Det blev tre år på renskötarprogrammet på Bokenskolan. Och Jokkmokk var som en helt ny värld för henne då hon fick prata om renskötsel.
– Det var så bra för mig. Det kändes som om det fyllde mitt hjärta på något sätt. 

Hur gick det till när du blev artist och skådespelare?
– Jag brukade sjunga för mig själv och på bussen på väg hem från skolan. Busschauffören berömde mig och det gjorde även mamma. Men programmet Idol har skrämt upp mig. Där brukar människor tro att detär bra på att sjunga trots att de är tondöva. Jag brukar tänka att jag bara tror jag kan, men att jag i själva verket inte alls kan. 

Elins faster är skådespelare, och Elin har själv alltid tänkt att det är en möjlig väg för henne också. Till en början blev det akrobatik på den lokala kulturföreningen. Men sista året på gymnasiet vågade hon stå inför publik och sjunga och fick mycket lovord. Hon började sjunga på små tillställningar. 

2019 gick hon på audition till filmen Frozen 2. Det var en stor utmaning, berättar Elin, för hon hade inte någon utbildning i sångteknik. Men hon fick rollen och blev Anna med hela världen och sjöng även alla Annas låtar. 

– Det var så roligt men svårt. Speciellt låten där Anna sörjer Olaf. Min kusins vän hade gått bort ett år innan. Om man lyssnar på låten så hörs det att jag gråter på riktigt i början av sången. Det var tungt, för det var mycket känslor och dessutom en väldigt teknisk låt. 

Men det hela väckte Elins lust till att fortsätta med musik. Hon bestämde sig för att bli artist. Men hon bodde i Lönsdal, långt från alla musikproducenter. För att uppfylla sin dröm bestämde hon sig för att publicera sina låtar på Instagram. 

Och en dag ringde Jon Henrik Fjällgren och The Way You Make Me Feel föddes. Det blev även en andra låt, Hold Your Head Up High. Elin beskriver det som om varje jobb öppnat nya dörrar för henne och en dag ringde de från den samiska nationalteatern Beaivváš och erbjöd henne jobb som skådespelare. 2021 gick flyttlasset till Kautokeino där hon blev en del av musikalen Guovssahasa hálddus som Nils Gaup skrivit och som han även regisserade. Han blev som en mentor för Elin. 

– Jag lärde mig så mycket och såg hur han jobbade. Det var otroligt värdefullt, för jag hade ju inte gått någon skådespelarskola. Jag var som en svamp och jag hade sådan lust men också en stor respekt och tog in allt han sa. 

Men från det till Netflix mångmiljonsatsningen Stöld är det ju ett ganska stort steg. Hur vågade du tacka ja till huvudrollen?

– Jag vet inte om jag vågat om jag vuxit upp i Kautokeino. Jag är uppvuxen bland norskar som den enda renskötartjejen i en klass med 25 elever. Jag har varit unik och annorlunda fast jag inte velat. Därför vågar jag, och bryr mig inte vad andra tänker då jag alltid varit annorlunda. Här i Kautokeino hade jag inte varit speciell eller annorlunda.

Filmupplevelsen beskriver hon som en välsignelse och är nöjd med jobbet, trots att hon är väldigt självkritisk. 

– När jag såg filmen på bio tänkte jag att det var mycket jag kunnat göra bättre, men jag är jättehård mot mig själv. Alla andra var superduktiga och jag sa “Herregud, vad ni är bra” till dem. Själv tänkte jag inte så om mig. Men jag kan inte göra något annat än att lära mig. Om jag får chansen att göra det här igen har jag i alla fall fått en bra utbildning. Jag har alltid en vilja att utvecklas och bli bättre. 

Är det inte svårt att vara skådespelare, när man ska ha så bra minne?

– Jag har sämst minne i hela vår familj. Och jag var väldigt rädd att jag aldrig lär mig. Men i skådespeleri är minnet knutet till kroppen. När man börjar spela med kroppen då går det bra. Och det är ingen idé att vara rädd att glömma. Världen går ju inte under om det sker. Jag har väldigt stor respekt för att tid är pengar när det produceras teater, dubbas eller görs film. Men jag är bara människa, och det går inte att vara rädd för att jag ska säga fel. 

Hur var filminspelningarna?

– Det var ofta kallt. När det kröp ner under trettio minusgrader då känner du inte hur ditt ansikte rör sig. Och när du inte känner dina läppar då blir det svårt att skådespela. Den där scenen där jag ska vara så glad under Jokkmokks marknad när Elsa och Niila är på väg till hotellrummet, där vill jag bara gråta. Jag kände inte mina tår längre. Jag kände mig som en sköldpadda när det var så himla kallt. En annan gång sjöng temperaturen till -48 grader och vi var ute. Det var väldigt svårt. Jag blev sjuk och fick feber men var tvungen att jobba ändå. Då var det svårt att vara skådespelare när näsan rann och rösten ändrade sig. 

Så det var inte så mycket glamour under filminspelningarna?

– Nej, haha. Man var tvungen att jobba oavsett om man höll på att dö eller inte. Givetvis försökte de att göra det så bra för mig men de kunde ju inte trolla. 

Vissa delar av filmen ser ut att vara inspelade i hus, men i verkligheten filmades de scenerna inne i ett stort garage där man byggt rummen som såg ut som om man befann sig inne i stugor. Men där var det nära att inspelningarna var tvungna att avbrytas, när olyckan var framme. 

– Jag var i källaren och jag hade känt på kedjorna jag skulle dra. Men när jag drog och tittade upp så föll kedjan med en jättestor bult rakt på min näsa. Och det var en tung bult av järn. Jag har brutit många ben under mitt liv, men aldrig gråtit. Men då var det nästan att det kom en tår för att jag hade så ont och näsan började svullna upp. Då kom det någon same som var med i teamet med en bit kläde och satte på näsan och blåste och vips så blev det bättre. Det syntes ingenting och vi kunde fortsätta. Det var nära på att jag fick mina tänder förstörda, berättar Elin. 

Vad tror du filmen innebär för oss samer?

– Det är jättejättebra. När fler människor känner till och lär känna vår kultur blir det skämmigt att vara rasist. Rasister finns ju men då kan det inte bli så att vi är de enda människorna emot. 

Har du fått mycket reaktioner? 

– Det har skrivit människor till mig från hela världen. Argentina, Chile, Kanada. Det var en från Sverige eller Norge som skrev: “Jag hade inte respekt för renskötseln då jag inte hade kunskapen. Jag körde skoter var jag ville och när det passade. Men nu ska jag tänka på hur jag kör i närheten av djuren”. När jag läst det blev jag nöjd. När vi har förändrat människors syn. När en människa har ändrat sig så är det bra för flera hundra renar. 

Text Lars-Ola Marakatt

Kar heter EP:n som Kristoffer Karjalainen släppte i januari. Låtar har han skrivit sedan tonåren, men pandemin fick honom att börja producera musik.

Vad gör du musikaliskt just nu? 

– Nu har jag just spelat färdigt konserter, jag har varit uppe i Alta och spelat i Røverstaden här i Oslo. Så nu tänker jag att jag har lust att prioritera produktion och låttextförfattande. 

Kan du berätta vem Kristoffer Karjalaien är för den som inte vet?

– Jag är 26 år och bor i Oslo. Jag kommer ifrån Alta och är en väldigt engagerad och kreativ människa som skriver väldigt mycket musik, sjunger och producerar. 

Hur länge har du hållit på med musik?

– Jag tror jag började skriva låtar när jag var tretton år. Och så började jag sjunga och uppträdda när jag var 16–17 år gammal. För ungefär fyra år sedan började jag producera musik. Faktiskt under pandemin. Jag har lärt mig producera själv, suttit hemma prövat och sett hur man gör på Google och Youtube. 

Du är producent också, producerar du även för andra artister?

–Just nu producerar bara för mig själv. Jag försöker bli duktigare och lära mig att producera bättre. Jag tycker det är en väldigt fin egenskap att ha när man skriver musik att kunna producera. Till exempel när man gör sina egna demos då är det lättare att bygga demolåten med arrangemang och produktion. 

 Kan du berätta mer om EP:n Kar? 

–Det är en fun story! 2017–2018 använde jag aliaset Kristoffer Kar. Kar är en förkortning av mitt efternamn. Sedan en tid tillbaka har jag inte haft på några av låtarna på någon av musikplattformar. Men jag kände att det var låtar med texter som jag väldigt tycker om och då tänkte jag att varför inte sätta dem tillsammans som en EP och kalla den för Kar. 

Vilken av låtarna från EP:n tycker du bäst om och varför? 

– Alla betyder väldigt mycket. Svår fråga… Den jag tycker mest om är kanske Take Me Down, för det är power i den och så är det lite eurovisionvibe! Det är ett väldigt stort arrangemang och jag tycker väldigt mycket om stora produktioner. Det är en stor refräng och en bridge som man bara kan ropa ut. Det är väldigt dramatiskt!

Hur jobbar du fram dina låtar? 

– Oftast så sitter jag bara med gitarren och spelar till jag hittar en fin melodi. Och så spelar jag den om och om igen tills jag lägger på text. Andra gånger kan jag faktiskt bara skriva texten medan jag hör melodin i huvudet och då prövar jag få fram den på gitarren och blanda samman dem. Sedan spelar jag in dem på en demo, i ett musikprogram. Antingen producerar jag den själv eller så drar jag till en studio med andra producenter för att arbeta med låten. 

Du har släppt låtar på norska och engelska. Har du gjort någon låt på samiska? 

–Jag växte inte upp med språket, men jag började lära mig samiska 2017–2018. Det har tagit lite tid innan jag har känt att jag har lärt mig språket. Jag ser en framtid där jag kan ge ut samisk musik, men det är en personlig process. Jag vill väldigt gärna få med samisk text i musiken allt eftersom jag vänjer mig att prata samiska. 

Hur är det att bo i Oslo och jobba med musik? 

– Det är ett väldigt fint nätverk. De flesta av mina vänner håller också på med musik, så vi pratar om det och tänker väldigt lika. Alla gör olika saker, någon producerar, någon spelar instrument och någon sjunger. Ibland träffas vi bara och har det kul. Det är en fin plats att göra musik på. Jag bodde i Alta i fjol, jag har nyligen flyttat tillbaka till Oslo. Alta är egentligen också en väldigt bra plats att göra musik på för det finns väldigt många studios tillgängliga och så finns det väldigt många duktiga musiker och producenter. Men jag trivs väldigt bra i Oslo på grund av vänner och nätverk. 

Finns det några artister som du inspireras av och hur/varför?

– Jag känner att jag blir väldigt inspirerad av många olika. Många melodier. Jag kan inspireras bara en pianoslinga, jag vill bara göra något som ger mig samma känsla som det jag hör. Jag tror jag inspireras väldigt mycket av musik framför artister. 

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Jag tycker väldigt om att förmedla och sjunga och jag tycker mycket om att underhålla och stå på scen. Mitt mål är att skriva låtar som jag är stolt över som jag kan förmedla på scen, och spela så mycket som möjligt och bara ha det kul.  

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi? 

– Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Katarina Barruks album Ruohtto, jag tycker det är ett väldigt bra album och det är så många bra låtar. Jag har alltid en favoritlåt på det albumet och det kommer alltid en ny låt som blir en favorit. Så det är kanske Katarina som jag lyssnar mest på. 

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?  

–Ozan av Adjágas.

Intervju Marica Blind

Elin Anna Labba, författare och journalist, som romandebuterar med boken Far inte till havet. Din första bok, Herrarna satte oss hit tilldelades Augustpriset 2020. Nu skriver du om hur vattendämningarna påverkat människors liv.

Varför valde du att skriva en roman istället för en fackbok den här gången?

– Det var ett enormt jobb att skriva min första bok, Herrarna satte oss hit, då det krävdes mycket tid och resurser att hämta hem historierna då vi inte har så mycket skrivet. Nu kände jag att jag testar det här, då jag har mer frihet och kunde andas ut efter min förra bok och få vila lite. Första boken var som ett forskningsprojekt. Medan det här var en utmaning som jag inte gjort förut. 

Du skildrar vattenkraftsutbyggnaden genom tre kvinnor och har själv anknytning till Váisa där vattenkraften påverkat människorna. Hur har du jobbat fram manuset?

– Det är många intervjuer som ligger till grund för boken. Men jag har bott hemma i Váisáluokta, på somrarna och vårarna, där jag gått och hämtat hem saker. Men jag har också läst mycket om andra urfolk och om bland annat stora dammprojekt i Finland och jag har också hittat mycket i lokaltidningarna NSD och Kuriren. 

Hur har du själv och din familj påverkats av vattenkraftsutbyggnaden?

– Vi har som alla andra varit tvungna att flytta och lämna vissa boplatser. Sjön äter och förstör marken. Det var faktiskt när jag höll på och jobbade med boken Herrarna satte oss hit som folk berättade om det här som är som ett öppet sår, att förlora sitt hem. Den här boken är som en syster till min förra bok. 

Först tvångsförflyttningen och nu vattenkraftsutbyggnaden, känner du ett ansvar som författare att lyfta berättelser ur ett samiskt perspektiv?

– Det är inte min utgångspunkt. Jag brukar vilja skriva för att klarlägga saker. Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att förstå, och ett naturligt sätt att kommunicera både känslor och minnen. Jag har lust och ett behov av att hitta de här historierna. Och jag tycker om att träffa människor och höra om deras historier. Vi har så bra berättare och det är en ynnest och ära att jag får jobba med dessa berättelser. Det är grunden, sen tänker jag att vi inte är så många i Sápmi, och om man har en plats och en röst så är det bra att använda det på bästa sätt. 

Hur var det att läsa recensionerna av din nya bok? 

– Väldigt roligt. Jag hade inga förväntningar när jag inte har gjort det här förut. Det här är en längre text och jag var osäker på hur jag skulle klara det. Hittills är jag nöjd. Det viktigaste är dock vad folk där hemma säger, men det vet jag inte ännu. 

Hur nöjd är du med din debutroman? 

– Nöjd och tacksam att jag får jobba med det här och att Tjállegoahte finns och att det finns ett intresse för samiska skribenter och litteratur. Nu är vi så många som skriver, vi är som en familj och det är så roligt att vara en del av den. Det känns inte ensamt, jag har många som hjälper mig, vi läser varandras manus och peppar varandra.  

Nu när du skrivit både en roman och en fackbok. Vad föredrar du? 

– Både och. Det är jätteroligt att tänka och komma på saker och det är en stor frihet i det. Men jag kan sakna det där sociala med att skriva en fackbok. Jag har saknat det journalistiska. Jag tror jag kommer skriva både och i framtiden. 

Vad är ditt nästa bokprojekt?

– Jag ska skriva om språket och om att tappa språket och ta tillbaka det, och även om skolorna och om skolornas historia, som är kopplat till min egen språkresa. Jag vill försöka förstå varför det blivit som det blivit; att många har tappat språket och hur det påverkar. För mig har det varit en livsomvälvande upplevelse.

Text Lars-Ola Marakatt

Fakta: 

Namn: Elin Anna Labba

Ålder: 43

Utmärkelser: Augustpriset 2023 för årets fackbok. Hon vann även Norrlands litteraturpris, Hedenvindplaketten samt IM-priset med sin fackbok, Herrarna satte oss hit. 

Aktuell med boken Far inte till havet som är hennes första roman och bygger på berättelser om samiska byar som dränktes under 1900-talet stora vattenkraftsepok i norra Sverige.

Dolda talanger: Klättring, franska

Rädd för: Mörkret

Bästa jobbet: Redaktör för Nuorat.