Elin Anna Labba, författare och journalist, som romandebuterar med boken Far inte till havet. Din första bok, Herrarna satte oss hit tilldelades Augustpriset 2020. Nu skriver du om hur vattendämningarna påverkat människors liv.
Varför valde du att skriva en roman istället för en fackbok den här gången?
– Det var ett enormt jobb att skriva min första bok, Herrarna satte oss hit, då det krävdes mycket tid och resurser att hämta hem historierna då vi inte har så mycket skrivet. Nu kände jag att jag testar det här, då jag har mer frihet och kunde andas ut efter min förra bok och få vila lite. Första boken var som ett forskningsprojekt. Medan det här var en utmaning som jag inte gjort förut.
Du skildrar vattenkraftsutbyggnaden genom tre kvinnor och har själv anknytning till Váisa där vattenkraften påverkat människorna. Hur har du jobbat fram manuset?
– Det är många intervjuer som ligger till grund för boken. Men jag har bott hemma i Váisáluokta, på somrarna och vårarna, där jag gått och hämtat hem saker. Men jag har också läst mycket om andra urfolk och om bland annat stora dammprojekt i Finland och jag har också hittat mycket i lokaltidningarna NSD och Kuriren.
Hur har du själv och din familj påverkats av vattenkraftsutbyggnaden?
– Vi har som alla andra varit tvungna att flytta och lämna vissa boplatser. Sjön äter och förstör marken. Det var faktiskt när jag höll på och jobbade med boken Herrarna satte oss hit som folk berättade om det här som är som ett öppet sår, att förlora sitt hem. Den här boken är som en syster till min förra bok.
Först tvångsförflyttningen och nu vattenkraftsutbyggnaden, känner du ett ansvar som författare att lyfta berättelser ur ett samiskt perspektiv?
– Det är inte min utgångspunkt. Jag brukar vilja skriva för att klarlägga saker. Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att förstå, och ett naturligt sätt att kommunicera både känslor och minnen. Jag har lust och ett behov av att hitta de här historierna. Och jag tycker om att träffa människor och höra om deras historier. Vi har så bra berättare och det är en ynnest och ära att jag får jobba med dessa berättelser. Det är grunden, sen tänker jag att vi inte är så många i Sápmi, och om man har en plats och en röst så är det bra att använda det på bästa sätt.
Hur var det att läsa recensionerna av din nya bok?
– Väldigt roligt. Jag hade inga förväntningar när jag inte har gjort det här förut. Det här är en längre text och jag var osäker på hur jag skulle klara det. Hittills är jag nöjd. Det viktigaste är dock vad folk där hemma säger, men det vet jag inte ännu.
Hur nöjd är du med din debutroman?
– Nöjd och tacksam att jag får jobba med det här och att Tjállegoahte finns och att det finns ett intresse för samiska skribenter och litteratur. Nu är vi så många som skriver, vi är som en familj och det är så roligt att vara en del av den. Det känns inte ensamt, jag har många som hjälper mig, vi läser varandras manus och peppar varandra.
Nu när du skrivit både en roman och en fackbok. Vad föredrar du?
– Både och. Det är jätteroligt att tänka och komma på saker och det är en stor frihet i det. Men jag kan sakna det där sociala med att skriva en fackbok. Jag har saknat det journalistiska. Jag tror jag kommer skriva både och i framtiden.
Vad är ditt nästa bokprojekt?
– Jag ska skriva om språket och om att tappa språket och ta tillbaka det, och även om skolorna och om skolornas historia, som är kopplat till min egen språkresa. Jag vill försöka förstå varför det blivit som det blivit; att många har tappat språket och hur det påverkar. För mig har det varit en livsomvälvande upplevelse.
Text Lars-Ola Marakatt
Fakta:
Namn: Elin Anna Labba
Ålder: 43
Utmärkelser: Augustpriset 2023 för årets fackbok. Hon vann även Norrlands litteraturpris, Hedenvindplaketten samt IM-priset med sin fackbok, Herrarna satte oss hit.
Aktuell med boken Far inte till havet som är hennes första roman och bygger på berättelser om samiska byar som dränktes under 1900-talet stora vattenkraftsepok i norra Sverige.
Dolda talanger: Klättring, franska
Rädd för: Mörkret
Bästa jobbet: Redaktör för Nuorat.