av Moa Backe Åstot
Ljudet av liv nådde dem långt innan de kom fram. Dundrandet från hundratals klövar mot marken. Klingandet, grymtandet.
“Musik”, mumlade áhkko medan de gick längs den knöliga stigen. Ella tittade bak på henne, men áhkkos ögonlock var stängda. Rynkorna i hennes ansikte såg ut att slätas ut. Isak log, som om det var något bara han och deras mormor förstod, och Ellas känga fastnade bakom en grästuva och hon föll.
När de kom fram till inhägnaden kröp Isak smidigt in under en upphöjning i stängslet och fiskade in staven med snaran på efteråt. Ella stod och stirrade tills áhkko drog upp stängslet ytterligare åt henne, och Ella kröp. Jackan fastnade i en stålsträng, byxan blev brun. Kanske skulle man äntligen se att hon var en av dem. Ella sträckte sig efter áhkkos hand när hon själv kommit upp på fötter, utan respons; áhkko klarade sig alltid själv.
Isak var redan flera meter bort. Först såg hon honom inte alls; han var som uppslukad av renhjorden. Människor var utspridda överallt; vissa smög, närmade sig med full koncentration rätt kalv med öglan. Andra stod raka som pinnar, med stavarna högt upp i luften. Blickade ut över djuren, sökte sina märken i vajornas öron.
Ella gick bakom sin mormor, och när Isak ropade hjälpte hon till, för det var så man gjorde för familjen. Man hjälpte till.
Hennes storebror satt på knä, med en sprattlig, mörk kalv mellan benen. Den kastade huvudet åt sidan så fort han närmade sig öronen. Ella skyndade sig fram.
“Håll”, sa Isak och slängde av sig handskarna på jorden bredvid. Ella gjorde likadant. En ojämn sten tryckte mot hennes knä när hon satte sig på huk framför Isak och tog tag i renens mule. Fingrarna blev snabbt varma i kalvens mun; hon strök den lugnande över huvudet med sin lediga hand. Hon kom i alla fall ihåg hur det var man skulle hålla.
En liten röd droppe på Isaks skogsbyxa. En svag rynka av koncentration mellan hans ögonbryn. Han hanterade kniven med största noggrannhet. De minsta öronbitarna släppte han på marken bredvid sig, en större bit lade han ner i den vänstra jackfickan för att hålla räkningen. Fingrarna var redan bruna av torkat blod; Ellas var nästintill rena.
“ISAK!” Ropet kom långt bort ifrån; hördes knappt genom ljudet av renarna.
Med ens var han uppe på fötter igen. Ella släppte kvickt taget och efter en sekund hoppade kalven iväg, grymtade frenetiskt efter sin vaja. De nymärkta öronen lyste rött om kanterna. Snart fann den sin beskyddare igen. Sprang just bakom; följde henne runt, runt, runt.
När Isak var borta satte sig Ella på huk igen, lyfte upp en av de små bitarna från marken. När hon satte ner den i byxfickan såg hon att lite blod hade hamnat på hennes finger. En liten, röd droppe.
Ella anslöt sig till sin áhkko igen, som pekade på en ensam vaja. Den stod stilla för stunden, höjde huvudet och grymtade utan att få något svar.
“Hon är vår. Jag har iakttagit henne ett bra tag, men hon verkar aldrig hitta sin kalv.”
Ella kände ett stick av sorg i bröstet. “Hon kanske inte har någon?”
“Hör du hennes läten?” frågade áhkko. “Hon ropar på sin kalv, så hon måste ha fött en. Annars hade hon varit tyst.”
En mamma utan sitt barn. Áhkko skakade medlidsamt på huvudet, och Ella stod som förstelnad och tittade på vajan som snart sprang iväg och fortsatte sitt letande. En märklig, tung känsla virvlade djupt nere i magen.
När midnattssolen började stiga högre upp ovanför fjällkanten drog sig áhkko undan från hagen. Ella och Isak följde snart efter. Hon var trött i fötterna efter att ha gått omkring i flera timmar. Isak drog sakta en hand över sin svettiga panna när han såg Ella huttra.
Bäcken dånade framför dem. Den välte sig över sig själv, dundrade fram med sådan kraft att Ella hade lust att lägga sig i vattnet och bara flyta med. Bäcken visste säkert redan vart den var på väg. Det hade den nog alltid vetat.
Kylan skar rakt genom skelettet när hon sträckte ner sina löddriga händer. Några meter bort satt Isak på en stor sten och tvättade av blodet i vattnet. Ella lät en hinna av tvål ligga kvar över huden när hon snabbt reste sig upp med skakande fingrar.
Det var något med bäcken och nattluften som fick henne att vilja stanna. Hon ville inte kliva uppför slätten och vandra bort mot kåtorna – inte än. Isak var ännu inte färdig, så hon satte sig ner på ett stenblock intill vattnet med armarna om knäna.
“Vill du inte gå ensam?” hojtade Isak från sin sten. Han lät förvånad, och Ella ville svara:Fattar du inte, Isak? Hela mitt liv har jag låtit dig gå först.
På andra sidan bäcken tornade fjällen upp sig i blått. De låg mjukt och stilla, som i vila, under vita täcken från vintern som varit. Ella slöt ögonen och lät den kyliga vinden dra med sig slingor som lossnat från hennes fläta. Önskade för en minut att hon alltid skulle få sitta så, utan att behöva känna något mer än vinden i håret.
När Ella tittade upp mot Isak för att se om han var färdig, såg hon hur vattnet närmast bäckens kant färgades rött. Det röda dansade fram över bottnen, rann med forsen nedströms, mot stenen där Isak satt och rengjorde sin kniv. Förbryllad vände Ella sig om för att se varifrån blodet kom – och oron i magen vaknade till liv igen, virvlade högre och högre upp i kroppen. För där stod han, bara några meter ifrån henne.
Med slamsor av död i käften mötte rovdjuret hennes blick.