Agnes Nilsson Svakko, som fick Såhkies ungdomspris för sitt engagemang i samisk kultur, språk och dans.
Hur stor överraskning var det?
– Jag tänkte: “Va, ska jag”! Jag var absolut överraskad och det kändes som en ära. Alltid kul att det jag gör känns och märks.
Juryn skriver i sin motivering att du är med och stärker rättigheter och skapar möjligheter för unga att knyta djupare band till språk, identitet och gemenskap. Inte bara i Umeå utan i hela Sápmi. Vad tänker du kring den motiveringen?
– Det känns som väldigt stora och fina ord. Jag har varit på många håll det senaste året och gjort många saker. Förutom dansen är jag med i Sáttanuorat. Med dem har jag varit på olika konferenser och annat och vi har lärt oss mycket om urfolksrätt och andra viktiga frågor. I höstas var jag en av arrangörerna för Sápmi Pride i Umeå. Jag har haft många bollar i luften och det har varit kul att jobba med saker som jag tycker är viktigt.
Hur kommer det sig att det blev dans?
– Det är tack vare mamma. Det var hon som ställde mig i kö till Skellefteå Dans och balettförening. Jag var väl fem-sex år. Det bara klickade. I tonåren blev det mer och mer. Ju längre tiden gick ju svårare var det att se ett liv utan dans. Det är min passion och ju länge det känns kul och drivande så tänker jag fortsätta med det.
Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är uppvuxen i Skellefteå. Min áhkku är uppvuxen i Ratekjokk i Girjás. Jag gillar att sjunga och skriva. Jag finner mycket glädje att umgås med vänner och familj. och när det gäller det samiska har det varit en identitetsresa för mig. Jag har alltid vetat om det, men det har varit något jag fått lära mig med tiden. Jag har inte velat låta fördomar och andra tankar påverka hur jag ser på mig själv. Den samiska identiteten och dansen är det viktigaste för mig och de möts i det kreativa uttrycket och är en väldigt stor del av vem jag är som person.
Vad är det i dansen du tycker är roligt?
– Det handlar mycket om att få uttrycka sig med annat än med ord och liksom få berätta i förhållande till musiken. Jag tror det är berättandet som är den största delen. Jag var väldigt blyg som barn. När jag dansar berättar jag något genom gestaltning. Man kliver in i en roll. Det kan vara skönt att göra ibland och samtidigt lära känna sig själv och omvärlden från ett nytt perspektiv. Det har varit väldigt viktigt ur ett gemenskapsperspektiv. Genom människorna man möter och har mött lär man känna sig själv och andra och världen omkring sig.
Har du någon favoritdans?
– Jag håller på med modern och nutida dans. Jag har examen i danspedagogik från Stockholms konstnärliga konsthögskola med inriktningen modern- och nutida dans. Men jag har hållit på med olika stilar som balett, jazz och streetstilar också. Jag försöker lära mig pardans bättre än vad jag kan. Många tror att man är asbra på det.
Men det är speciellt att lära sig att följa någon annan när man är van att göra som man själv vill. Det övar jag på.
Vad är den svåraste dansen som du provat?
– Det svåraste är popping som är en streetdansstil. Man isolerar kroppen och måste ha väldigt mycket koll på hur man spänner väldigt specifika muskler som gör att man rör sig hackigt som en robot. Det är väldigt coolt att se folk som kan det men det kräver mycket. Jag har inte övat så mycket på det. Ibland kör man fake it to you make it för att det är kul. Ibland får man svälja sin stolthet och bara göra det.
Finns det samisk dans?
– Jag har väldigt svårt med det begreppet. Mycket av de jag är intresserad av kommer från mig själv och då har det automatiskt samisk koppling. Jag gillar berättande och jag ser en koppling därifrån också. Vet inte om det gör dansen samisk. Jag tycker att det känns som om det är i en skapandeprocess. Dans är en konstform där samiska röster lyfts och uttrycker sin kreativitet på olika sätt.
Text Lars-Ola Marakatt
Fem snabba frågor
Tryckare eller partyjojk? Partyjojk.
Jojk eller balett? Jojk.
Gákti eller danskläder? Gákti.
Gurpi eller hamburgare? Gurpi.
Skellefteå eller Umeå? Skellefteå.