Ivan Aleksander Sara Buljo, som var en av de nominerade till till bästa manliga biroll i filmpriset Gullrutten.
Hur gick det till när du fick rollen som Johan i tv-serien Heajastallan?
– De hade letat efter skådespelare i ungefär ett år när de kontaktade mig. Jag var inte särskilt sugen på att vara med. Inför audition var jag faktiskt på väg att skriva ett meddelande och tacka nej. Men precis då ringde de och frågade om jag var på väg. Då vågade jag inte säga nej, så det var väldigt nära att jag aldrig gick på audition.
En månad senare ringde regissörerna Åse Kathrin Vuolab och Pål Jackman och berättade att jag hade fått rollen. Det kändes både overkligt och väldigt roligt. Det var inget jag hade förväntat mig.
Det stod någonstans att det var allra svårast att hitta den yngsta brorsan, som du spelar, hur känns det?
– Johan bär på något som han döljer. Utåt sett framstår han som någon annan än den han egentligen är. Jag tror att det kanske var därför det var svårt att hitta rätt person för den rollen. Men jag är väldigt tacksam för att de hittade mig.
Hur var det att spela Johan?
– Jag kände igen mycket av mig själv i Johan, även om vi också är väldigt olika. Det var en rolig utmaning att få spela en karaktär som är en sådan obehaglig person. Det var både svårt och enkelt på samma gång. Jag försökte sätta mig in i Johans sorg och förstå varför han är som han är. Jag tror att många människor bär på en sorg som de inte alltid vet hur de ska hantera, och det gjorde honom lätt att relatera till. Vi gjorde också ett stort förarbete tillsammans som skådespelare innan inspelningen började. Det skapade en stark tillit mellan oss.
Vad tycker du om storyn?
– Bröllop i Kautokeino är kända och ofta väldigt stora. Det är självklart mycket arbete med dem, och twisten att behöva arrangera ett så stort bröllop på bara en månad gör det till en stark historia. Dessutom handlar det om en familj som inte riktigt fungerar som den ska, och det är något som många kan relatera till. När jag fick manuset kunde jag inte sluta läsa. Det är en jättebra historia redan från start.
Vad betydde det för dig att vara nominerad till Gullruten för bästa biroll?
– Jag visste att nomineringarna skulle offentliggöras snart, men jag trodde aldrig att det skulle vara jag som blev nominerad. Jag satt i bilen när Åse Kathrin Vuolab ringde och sa: ”Kan du parkera?”. Det tog kanske tre sekunder innan jag hittade en parkeringsplats, men under den tiden hann mitt hjärta slå väldigt fort. Det svåraste var nästan att jag var tvungen att hålla det hemligt i fyra dagar innan jag fick berätta för någon. Det var väldigt, väldigt svårt.
Blev du besviken när du inte vann?
– För mig kändes det som att jag redan hade vunnit när jag blev nominerad. Hade jag vunnit hade det varit en bonus. Att vara bland så begåvade skådespelare, som jag har sett förut, är en sådan stor ära och en seger mig. Det låter kanske klyschig, men det är det jag känner.
Vad har det betytt för dig att vara med i tv-serien?
– Jag har sagt ända sedan vi blev klara med inspelningen att det här är det roligaste jag någonsin har gjort i mitt liv. Jag fick nya vänner för resten av livet.
För dem som ännu inte sett Heajastallan, varför tycker du att de ska kolla?
– Det är en serie som är väldigt lätt att ta till sig. Du kommer att skratta, du kommer att gråta och du kommer att känna igen situationer som många kan relatera till. Serien upp viktiga ämnen som våldtäkt och homofobi. Det är frågor som behöver mer uppmärksamhet. I Sápmi är det inte lite konstig trend att vi inte pratar så mycket om svåra saker.
Vad gör du nu?
– Jag jobbar på NRK med olika projekt bakom kameran. Musiken är en hobby. För tillfället skådespelar jag inte, men jag hoppas att det dyker upp fler möjligheter framöver.
Text Anna Sunna