Ánnonsa

Recensioner 2/16 : bok, cd och teater

laestadius_ann-helénKl. 01.10 skakar allt

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja går på högstadiet i Kiruna och drömmer om att bli författare när hon blir stor. Hennes bästa vän Julia bor bara ett stenkast från Maja och de två har varit bästisar sedan de var små. Men nu ska…
…kanske Maja flytta till Luleå för att hennes mamma har träffat en ny kille.

Varje natt ligger Maja vaken medan LKAB spränger i gruvan under Kiruna. Under hennes säng ligger en väska packad och redo utifall gruvan skulle rasa och ta staden med sig i raset. Med sin mobiltelefon för Maja videodagbok över stadens flytt och sina känslor kring flytten.

Det märks att Kiruna ligger författaren varmt om hjärtat i denna roman som inledningsvis innehåller mycket miljöbeskrivningar och fakta om stadens historia, gruvan och olika minoritetsspråk. Det gör att det tar lång tid för storyn att komma igång. Sen levererar Ann-Helén en fängslande historia som fångar upp läsaren. Maja och Julias upplevelser är aktuella för många tjejer som går i högstadiet, inte bara i Norrbotten eller Sápmi. Igenkänningsfaktorn är hög.

Särskilt förtjust är jag i att och hur boken tar upp panikångest och att personen som drabbas får bra hjälp. Vuxenvärlden fungerar som man skulle vilja att den alltid gjorde. Det är modigt och bra beskrivet både för unga och vuxna läsare. Många vilsna föräldrar kan också finna lärdom och tröst i ”Tio över ett”.

I boken finns också en förälskelse, en känslobok, en skrivartävling och videodagboken som får stor uppmärksamhet. I sin femte ungdomsbok riktar sig Ann-Helén till fler läsare än samiska ungdomar. Nu vill hon med både berättelse och språk nå ut till en större läsarskara. Det tror jag hon lyckas med.

SAILA-MARIE PERSSON

 

Jojk på Avicii-vis

RITNI // Johan Anders Baer, Dronefolk
Producent: Georg Buljo
Utgiven av DAT 2016

Johan Anders Baer blev en gång i tiden handplockad av Áillohaš och det känns fortfarande som om han följer i Áillohaš fotspår, men som en modernare jojkare i en samhällsförändring som andas mer av rock och senare tiders musikstilar.

Första gången jag hörde titelspåret på Johan Anders Baers senaste skiva, Ritni, visste jag inte vad den hette. Jag tänkte att det måste vara ganska sent på hösten, efter sarvslakt och de inledande älgjaktsveckorna, kanske när snön har lagt sig för vintern eller just innan. Jag såg ett stilla landskap framför mig som just lägger sig för att vila. Efter det läste jag att jojken heter: Ritni-luođis! (I frost-jojken)

Men Johan Andres Baers jojkar är långt ifrån bara stillsamma naturbilder. Den mest popliknande jojken på skivan är Eallin-luohti. Den påminner i uttrycket om Guovssu-luođi som han gav ut 1997 och som jag tycker är en av de bästa jojklåtar som har gjorts. Men det har gått nästan 20 år sedan dess och livet framstår kanske inte fullt lika vilt längre, även om Eallin-luohti också är en jojk med ordentligt driv i som kan föra tankarna till Opus gamla hit Life is life och till Joan Jett och Avicii faktiskt, men på en jojks vis.

En personjojk på skivan är Molleš Piera Simen, och honom har jag träffat. Det är kul att genom jojkaren lära känna en person bättre. Jag uppfattade honom inte som lite sävlig och tung, som Johan Anders Baers och Dronefolks version gör honom, men det kan också vara det musikala kompet som skapar det i ett försök att fånga en gungande känsla, eftersom Molleš Piera Simen flyger flygmaskin.

Just detta är ett problem som ofta uppstår med musiksatta jojkar. I ett försök att få rytm och flyt i musiken när man gör luođi till låt, så är risken stor att man förlorar något av jojkens egen fantastiska styrka att govadit ja bidjat eallimii (måla upp bilden av och få liv i) det som jojkas. Jag tycker att Dronefolk låter jojken vara det viktigaste, att musiken sparsmakat försöker framhäva den. Men om man vill behålla den allra renaste känslan kanske man ibland bara ska låta jojken vara just jojk.

Oavsett, detta är en skiva som jag lätt jojkar med till när jag kör bil. Och jag råder er att också gå in och lyssna på Johan Anders Baers tidigare skivor som finns på Spotify, det är en verklig musikskatt från en av Sápmis absolut bästa jojkare.

MAX MACKHÉ

Känslosamt med touch av humor

”Jeg er fött på Røyehodet, ett fjell i Rimfrostmannens rike. Når mine forfedre kom var landet tomt.”

De orden satte sig i minnet efter teaterföreställningen ”Håll elden levande” som berättar om schamanen och författaren Áilo Gaups diksamlingar.  När Áilo Gaup var liten blev han bortadopterad till syd-Norge av Samemissionen. När Áilo sedan blev vuxen sökte han sig tillbaka till Sápmi och Kautokeino för att kunna förstå sig själv. I Giron Sámi Teáhters teatershow får vi följa med när Áilo söker efter sina samiska rötter, om hur han togs ifrån samiskan och sin kultur, och på vilket sätt han tar tillbaka den. Med mycket känsla varvar skådespelarna mellan allvar, drama och ibland med en touch av humor.

”Jeg er nomade. Jeg pendlar mellom dagen och Drømetiden”

Större delen av teatershowen handlar om Áilos kontakt med andevärlden, där vi stöter på både Renprinsessan och fabelfisken. Det blir skarpa svängar mellan verklighet och dröm när Áilo som spelas av hans egen dotter Sarakka Gaup, reser mellan världarna.  Sarakka gestaltar pappans funderingar med stor inlevelse, och att det är Áilo Gaups egen dotter som skådespelar, ger en extra krydda till showen.

Det är kul att jojken är central i föreställningen och att att skådespelaren Paul Ol Jona Utsi använder sig av en gigantisk älgkrona som musikinstrument.  I det stora hela är det en väl genomtänkt teater, som både berör och gör att man vill veta mer om vem Áilo var.  Showen varvar svenska, norska, nord- och lulesamiska, och jag förstår att tanken bakom det är god, men för mig som åskådare blir det ibland svårt att hänga med. Ett plus i kanten är de snyggt designade scenkläderna som gör att showen känns äkta och genomtänkt.

SARA BJÖRNE