Ánnonsa

Kalaallit Nunaat Short Stories

Inte så långt bort från oss finns ett ungt urfolk som gillar oväderskragar, färger, pärlor, smycken och skinnskor lika mycket som vi. I det här numret reser Nuorat en kort svängt till Kalaallit Nunaat, vårt vänland som kolonialisterna döpte om till Grönland.

Tex: Elin Anna Labba
Bild: Sigve Nedredal

Nuuk är Kalaallit Nunaats huvudstad där det bor kring 18 000 personer. Husen i det gamla Nuuk påminner om både vår dräkt och Kalaalisut, de traditionella grönländska kläderna. Röda, gula, blå och gröna små hus skiner mot den vita snön. Och om man frågar folk i Nuuks klädaffärer svarar också de att Kalaallit Nunaat har ett färggrant folk. Här är det inte möjligt att sälja precis samma kläder som finns i Köpenhamn eller andra huvudstäder. Ungdomarna vill visa sin inuitiska identitet och köper gärna kläder från lokala kläddesigners. Färgstarka kläder blir lika populära här som silver är på Jokkmokks marknad.

Kalaallit Nunaat fick hjemmestyre 1979. Före det var landet en dansk koloni. I dag bestämmer grönländarna själva över sina egna frågor och Danmark styr bara över utrikespolitik, militär och rättsfrågor. Ungefär samtidigt som de fick tillbaka sitt självstyre började ungdomarna att använda sina traditionella kläder igen och visa sin inuitiska tillhörighet. Det kan man jämföra med 1960-talet då ingen här ville klä sig i kamikskor eller pärlkragar och klädtraditionerna nästan var utdöda och begravda.

Grönland_Sigve NedredalEn mor på Kalaallit Nunaat som vill sy en traditionell dräkt till sin flicka måste börja ungefär två år i förväg för att hinna klar. Totalt kostar kläderna kring 40 000 kronor. Den sista tiden har det blivit allt vanligare att hyra eller låna av någon, eftersom alla inte har råd att själv köpa eller sy.

Stella Kreutzmann Mørch och hennes mamma Gerda Kreutzmann Mørch firar Stellas konfirmationsdag. Stella och Gerda har ett plagg som påminner om våra oväderskragar. Varje sån här “luhkka” är gjord av cirka 70 000 små pärlor. Förr använda man fiskben. Längden har varierat genom tiderna, precis som koltens längd flyttar upp och ner i Sápmi.

Tjejer och kvinnor på Kalaallit Nunaatis hörs suckande över hur orättvis det är att de feminina kläderna är så sjukt dyra. Tjejkläderna kan kosta upp emot 40 000 kronor, samtidigt som det räcker för killarna att ta på sig en enkel anorak, ett par svarta byxor, kamikskor och springa till kyrkan. Fördelen är så klart att tjejerna skiner som stjärnor i kyrkan bredvid de små svartvita pojkarna. En del tjejer berättar att det är kul att klä upp sig, andra att de gör det för sina föräldrar. På uteställena senare på kvällen ser man inte längre någon som har kamig eller skinn hot-pants. Kläderna är gjorda för ett kallt uteliv och det är inte många tjejer som orkar dansa i dem nattlösa nätter.

Finns det på riktigt en massa hundar och hundspannsförare  på Kalaallit Nunaat? Jo, absolut, och det är inte särskilt konstigt. Turisterna som kommer hit vill testa att köra hundspann och det är fortfarande ett praktiskt sätt att ta sig fram över ett land som till största delen är täckt av snö och is. Men än vanligare är det att ha båt. Många sparar för att kunna köpa en egen båt för att komma ut på havet och fiska och för att ta sig till grannbyn. Kusten påminner om havsbandet på norska sidan av Sápmi med sina långa fjordar kantade med spetsiga fjälltoppar. Här finns knappt någon bilväg förutom i städerna och man kommer inte med tåg eller bil från en stad till en annan. Båtar och flyg är en central del av det grönländska samhället. Samtidigt är det dyrt att flyga och många studenter på universitetet har inte råd att åka hem när de vill. Många flyttar från sina små hembyar till Nuuk, huvudstaden på Kalaallit Nunaat, som växer från år till år.