Ánnonsa
umea-kommun-plats-desktop- NOURAT

3/15: Sidor 34 och 37

HUNDRA ÅR FRÅN NU
av ELLA-MARIA NUTTI

Det känns som om de spränger i min bröstkorg

och när jag gör motstånd står de bara där och blänger

För det är vårt land de stjäl och kapar

Det är på våra marker de lämnar kratrar

Har mycket vill ha mer de efter mera gapar

Hör inte att allting redan knakar

 

EMN dikt_wDet är ingen som vill lyssna när vi förklarar

att om de inte slutar kommer själva jorden att tystna

Men vi ska lyssna på allt de vackert föreslår

när det de vill göra är skapa oläkbara sår

Jag hoppas de bryr sig om hundra år

när det är försent och inget återstår

 

Snart finns vi inte mer

de är så många fler

Vi skriker, sparkar slår

men det är ingen som förstår

Snart finns vi inte mer

Det är ingen som ser

om hundra år från nu

 

Vi måste fortsätta skrika

sparka och slå

Bitas och klösas

inte köpslå.

Om hundra år från nu

är vi starkare

än

dom

______________________________________

HUMLORNA
av HEAIKA WUOLAB WOLLBERG

En gång, när världen ännu inte fått något ljus, ville eldgudinnan Dolla skapa något, men hon visste inte riktigt vad. Alla de andra gudarna skapade hav, bergskedjor, olika växter och under tiden vandrade Dolla planlöst omkring och funderande. Men en dag kom hon på: metall! Något man kunde skapa verktyg av, fylla tomrummen mellan bergen, gömma bland haven. Dolla började genast. Hon tog lite jord och eld och slog ihop dem. Det flög gnistor åt alla håll och Dolla såg vad hon hade i händerna: gnistor. Smått irriterad testade hon en gång till, och en gång till, och en gång till. Hur hon än bar sig åt blev det bara flagor av glöd som flög åt alla håll. ”Förbannelse åt detta”, skrek hon i vrede och slängde ifrån sig gnisthögen. Hon stirrade illvilligt på sin skapelse, tills hon fick en idé. Hon gav gnistorna liv, klumpiga kroppar som hade eldens glöd och vingar som skulle bära dessa vart de än ville. Och deras glöd, ljus och värme spreds över hela världen. Så blev humlorna till.