Ánnonsa
umea-kommun-plats-desktop- NOURAT

4/2017 En sommar “over-there” istället för kalvmärkning

KRÖNIKA PER JONAS PARTAPUOLI

För första gången i mitt liv har jag haft en sommar som blev något helt annat än vad jag är van vid. Istället för att sitta bakom en sten och huttra, när det blåser, snöar och regnar på tvären, i väntan på att våra bergsgetter ska ta sig ner från fjällstupen, korsade jag Atlanten för att djupdyka i det amerikanska samhället och studera miljöfrågor. 

Sommaren 2017 blev en speciell sommar. Istället för att åka upp till kalvmärkningen, satte jag mig på ett plan till USA för att spendera fem intensiva veckor på University of Oregon. Helt sjukt egentligen, och jag fattar ärligt talat inte vad jag tänkte med när jag ansökte om att få ta del av möjligheten. Kanske var det de mörka månaderna i januari som fick mig att drömma bort till en klimatmässigt varmare samvaro. En sak jag kan konstatera är att ibland gör man dumma saker, eller var det det? Min tvekan grundade sig i att kalvmärkningen är helig, där jag hämtar all energi för att orka ytterligare ett år.

Innan jag åkte i slutet av juni, hade jag så ont i bröstet. Mitt hypokondriska alter ego trodde att jag skulle dö. Men snarare var det nog en biverkning av att jag förstod att jag skulle vara tvungen att hämta energi från annat håll, nu när renarna och mina fjäll inte skulle kunna ge det. Klart jag tyckte synd om mig själv. När mor och far förde mig till flygplatsen, grät morsan. Hemskt! Det var precis inte vad jag behövde mot min ångest. Jag satt hela flygresan från Kiruna till Stockholm och snyftade. Flygvärdinnan frågade till och med om det var något, och jag svarade att jag var på väg till USA över sommaren. Man kan säga att hon inte hade någon förståelse över mina tårar när hon utbrast ”Gud så roligt!”.

Väl framme i Oregon väntade nya bekantskaper. USA:s motsvarighet till utrikesdepartementet hade samlat studenter från hela Europa, ja till och med en ryss från Vladivostok. En väldigt mixad grupp, minst sagt, med många olika ingångar. Bekväm som man är, dras man till sådana som påminner om ens egen verklighet. Därför blev det naturligt att bilda en egen nordisk/baltisk ambassad, bestående av mig, två finnar och två ester. Kan ha något att göra med att man fick hemlängtan, och då var finskan och estniskan det närmaste som påminde om samiskan.

Vårt institut hade fokus på klimat- och miljöfrågor. Ett ämne som är högst aktuellt i USA för tillfället, med en president som bestämt sig för att lämna Paris-avtalet, prioritera oljeindustrin och sumpa allt arbete som skulle satt det utsatta Arktis i en bättre position. Man kan säga att vår undervisning sågade allt som hade med den nuvarande administrationen att göra. Samtidigt studerade vi hur det amerikanska samhället är uppbyggt och hur politiken bedrivs, vilket enligt våra lärare saknar någon motsvarighet till en bättre modell. Lite paradoxalt skulle jag vilja påstå, för hur kunde då Trump väljas till president, även om han fick mindre röster än motkandidaten. Vad man ganska snabbt insåg var hur politiskt polariserat detta land är. Oregon, som är en väldigt liberal delstat, hade även sina splittringar. Vilket framförallt märktes när man åkte utanför städerna, där stora skyltar utropade stöd för den sittande presidenten. Väldigt intressant om ni frågar mig, men samtidigt sorgligt. Eftersom att alla viktiga frågor hamnar i för- och emotantaganden.

När man summerar upp alla upplevelser som jag tagit del av, är jag ganska nöjd över att jag ändå for, även nu om maten bestod främst av torr kyckling. USA:s största hippiefestival i Oregons mörka skogar, exkursion vid Stilla havet, Portlands vampyrer, Louisianas jazzgator och Washington DC:s jättelika monument är bara en bråkdel av vad vi upplevt. De fem veckorna gjort att jag fick se ett USA som jag, under mina tidigare resor till detta gigantiska land, inte erfarit. Kulturerna i varje delstat är verkligen så otroligt annorlunda. Dessutom har jag fått en försmak av hur det är att studera där, och utbildningarna håller helt klart en väldigt hög standard. Men att faktiskt bo där – nej tack. Det är så annorlunda från vad vi i denna del av världen är vana vid, bara det att ha ett socialt skyddsnät tack vare att man betalar lite mer i skatt. Men jag kommer absolut återvända igen, jag har trots allt 42 delstater kvar att besöka. Dessutom har jag aldrig blivit så brun som jag blev denna sommar, ett stort plus för en liten samepojke som aldrig sett huden ha någon annan nyans. Men till nästa sommar får jag nog överleva med att bära min gamla vanliga ”nyans”, för då stannar jag hemma.

Bildtexter:

Vandring för att se solnedgången, sista dagen i Eugene, Oregon. Foto: Mart Kiis

Vid Oregons kust, där vi räknade antalet Marmoralka (marbled murrelet) som häckade i skogen. Eftersom det är en sjöfågel, är den hel beroende av födan i havet, vilket varit så dåligt i år pga. föroreningar. Vi såg en fågel, jämfört med 30 förra året. Foto: Mart Kiis

Sanddynorna, utefter den Oreganska kusten. Foto: Mart Kiis

Crater Lake. Den djupaste sjön i USA. Kommer från att en vulkan eroderat, och efter det har sjön skapats genom nederbörd i fler tusen år. Foto: Mart Kiis

Höll en presentation i USA:s huvudstad, Washington DC. Foto: Mart Kiis