WRHC17: Långt borta men som hemma

Långt borta men som hemma

Här på latitud 66˚ är de som hemma, alla de renskötare från hela halva världen som kom till Jokkmokk i slutet av augusti. En renskötare började resan med att rida i tre dagar för att kunna ta buss och tåg vidare. Andra flög halva 66:e breddgradens längd eller mer. Vanor, dräkter och språk skiljde sig mycket åt – men som en kär och när gammal släkting höll renen hundratals delegater och deltagare samman.I slutet av långhelgen enades företrädare från 21 renskötselområden i tio olika länder i Jåhkåmåhkkedeklarationen om vad som är viktigast att arbeta med kommande fyra år: högre utbildning, traditionell kunskap, urfolksspråk, förvaltningen av områden och tillgången till betesmarker. Till gruva i Gállok säger de unisont: Nej.Barnteckningar 1De flesta som håller på med renskötsel är urfolk. En del är ”bara” folk, i några områden i Ryssland hör de till majoritetsfolket just där. Men renen förenar. Årets tema var markanvändning och konkurrens om markerna. Många sträckte på sig när Sofia Jannok redan på fredag kväll, i slutet av sin konsert, slog fast att det inte är hon och andra renskötare som ska skyddas. Tvärtom så är det de som är beskyddarna; “I don’t have rights because I need protection. I am the protector.”

”Vi rider på renar”
Baasankhuu- Förut var medelåldern 100 år, men nu är den 50-60 år, säger Ulzii Sai Khan, som är från Mongoliet och översätter till engelska.
Det beror på, menar hon, att de äter så annorlunda, så mycket mer mjöl, salt och socker numera. I affärerna finns bara skräpmat att köpa.
Baasankhuu Gosta och de andra renskötarna får inte flytta som förut, eftersom det har blivit nationalpark. Fiska har blivit olagligt och de får inte heller jaga med hund och gevär som tidigare. Det har också bidraget till sämre mat och därmed kortare livslängd, tror de. Men renstammen har i alla fall vuxit till sig, nu finns det 2000 djur jämfört med drygt 600 renar 1985.
- Vi rider på renar. Det är som att åka jeep, ett bekvämt sätt att transportera sig. Renen kan gå överallt. Vi rider på en meter snö. De går så mjukt och sjunker inte. Där vi bor i Mongoliet är det 2000 meter över havet och ser ut ungefär som här och i Schweiz, säger Baasankhuu Gosta.
Han tycker att samer missar mycket, som inte rider.
- Era renar är så vilda och så stora. Det är för att ni inte mjölkar, rider och rör renarna som de är så vilda här. Ni borde också rida. Det är trevligt!

Tips: Läs gärna mer i lång Guardian-artikel från 2016: We have nothing but our reindeer.

Skotska renar i 65 år
För snart 30 år sen köpte hennes föräldrar Mikael Utsis renhjord på Cairngorm mountain i Skottland. Då hade pappa Alan Smith drängat länge för Utsi, som tog hit de första renarna 1952. På tusen meter över havet betar drygt 150 renar, utom före jul då de reser Storbritannien runt för att dra på jultomten. Ingen av renarna behöver göra det i mer än tre veckor.
- Jag skulle aldrig vilja jobba med hästar, de är för neurotiska. Renar är coola, de beter sig likadant i London som på fjället, säger Fiona Smith.
Fiona SmithEfter julturnéerna är de tillbaka på sitt berg, 15 mil norr om Edinburgh, där alla renar har namn. I fjol var temat tidigare civilisationer och kalvar som föddes då heter sådant som Viking, Roman, Aztek, Maya och Nok.
- Om vi ser dem fodrar vi dem, inte med pellets, men med något gott. Det är för att få kontakt. När de kalvar har vi vajorna samlade. Vi vill att människa ska vara deras första kontakt, säger Fiona.
Efter kalvning går kor och kalvar på fritt bete hela sommaren. Markägare i närheten retar upp sig mer nu än tidigare. Familjen, som alltid rör sig till fots, tillbringar mycket tid med att hämta renar.
- De förstör inte, men folk förstår inte det. De rör sig så lätt, så lätt. Det är konstigt att det har blivit ett större problem nu.
Familjen Smiths renar är inte de enda i Storbritannien. Tyvärr. Det händer då och då att de hör om några renar som köpts från Norge eller Sverige som står inlåsta i lagårdar. Magra och med för långa klövar visas de upp för turister. Kanske de renägare som säljer inte vet var de renarna hamnar… Familjen som tagit över Utsis skotska renar var på världskongress för renskötare för första gången för fyra år sedan, i Kina, och är stolta och glada att få vara med.
- Det finns nog inget djur som lever så vilt och samtidigt kan vara så tamt, kanske kamel eller jak? Och du kan bara leve med renen i deras miljö, tillfångatagna överlever de vintern men blir sen alltför stressade av att vara för ensamma, säger Fiona.

Utan hund på tundran
På tundran är det lättare att ha koll på sina renar. Det tycker Anna Kolesova efter besöket i Laponia.
- På tundran kan du se din hjord med kikare. Men du måste gå hela tiden.
Använder ni hund?
Anna Kolesova- Nej, min familj gör inte det. Då vänjer sig renarna vid hunden och lyssnar bara på den, inte på dig, säger Anna.
Hennes kusin använder hund. Han kan bara flytta med hund, annars bryr de sig inte om honom, säger hon. En annan stor skillnad är att samiska renskötare inte rider på renar.
- Det är det allra bästa sättet att ta sig fram, renen kan ju gå överallt. Om man är min storlek kan man rida på de renar jag har sett här i Jokkmokk, säger Anna.
Sedan ett par år jagar Anna mårddjuret sobel och säljer till pälshandlare. Hennes favoritårstid är hösten:
- Det är varken varmt eller kallt, svampsäsong och renarna blir feta och friska.
Sina egna renar använder renskötarna i regionen Jakutsk (Sakha) mest till transporter och för att mjölka. De jagar vilda renar som har längre ben och större öron. Om Anna får barn får hon sluta som renskötare på heltid och flytta in till byn.

Traditionell Evenki-mat
Nadezhda Gerasimova upptäckte när hon hälsade på sina renar på somrarna att de som skötte dem åt mer och mer annorlunda än hon var van vid från barnsben.
- Jag insåg vilken tur jag haft som växte upp med mina föräldrar på taigan – och fick äta så bra. Men vad ska våra barn och barnbarn äta?
Så satte hon igång med kokboken ”The Traditional Cuisine of the Evenki People of Southern Yakutia” så att de unga också ska kunna äta traditionellt och nyttigt.
- De flesta är recept som jag kan, jag såg mamma och mormor laga mat och minns. Jag har intervjuat äldre i byn också.
I boken finns bland annat recept med renmjölk, hjärna, tunga, tarmar, mage, vilda fåglar, fisk och bakat. Familjen Gerasimova kommer från byn Iengra i ryska delrepubliken Sacha (Jakutien), knappt 50 mil norr om kinesiska gränsen.
Nadezhda och Alena GerasimovaKokboken innehåller mycket bilder på människor, djur och natur. Det gör den så mycket roligare att bläddra i och läsa. Nadezhda berättar också mycket om sitt eget liv, vardagsliv och traditioner. Dottern Alena Gerasimova, som är mycket bra på engelska, har översatt:
- Allt jag kan om vår kultur har jag fått från mamma. Hon berättar bland annat när hon skickades till elevhem när hon var 7-8 år. Jag grät innan jag översatte det. Tänk, jag var 16 när jag flyttade till Sankt Petersburg och jag känner igen mig i det mamma berättar.

Tips: Läs mer om Nadezhda och kokboken på ICR/WRH:s sida reindeerherding.org: New Cookbook about Evenki Food Culture is About to be Released.

Text: Pia Sjögren. Foto: Pia Sjögren och CJ Utsi.

Köksgänget

Lea, Marja-Kari och Niila

Ella-Li, Katrin och Elle.

Barnteckningar 2