WRHC17: Bara rent hantverk

Rosa och turkosDet är renar hela dagarna på World Reindeer Herders’ Congress i Jokkmokk i augusti. Och inte bara vid det stora mötesbordet i Östra skolans gympasal. I Ájttes pop-up-shop går Nuorat i närkamp med hantverket från rysk sida. Katarina Spiik Skum är vår guide. Hon har en masterexamen i duodji från Sámi allaskuvla i Guovdageaidnu. Här ser hon sådant som vi andra inte alltid upptäcker.

Rosa och turkos
Idag är det inne med pärlor, rosa och turkosa har kommit in i det samiska också. På stövlarna säger de mer än bara vita pärlor. De runda amulettliknande mönstren är för beskydd. Om man ser noga på sulan förstår man varför de är så värdefulla. De klarar sig inte utan dem när det är -50° och kallare. Sulan är många lager pressat ull. Stövlarna kostar en årslön, cirka 5000 kronor, från fabrik. Utsmyckningarna är gjorda i efterhand.

SjögfågelfotSjöfågelfot
Den här sjöfågelfoten kommer tillbaka i smycken både till människor och ren. Myten säger att världen var vattenfylld när sjöfågeln dök ner och gjorde så att vattnet försvann och jorden blev till. Vi har också smyckat renarna förut, men mindre idag när de inte är vårt viktigaste transportmedel. Nu är det, här som där, mest vid tävlingar och andra festligheter.

Mångsidigt spänne
Det runda spännet har tre användningsområden, både andligt och faktiskt. Dels skyddar det mot ont, dels skyddar det en gravid kvinna mot att bli skadad av en ren som sparkas eller stångas mot magen. Efter att de fått barn kan de ibland använda ett större spänne för att hålla in magen, Mångsidigt spänne och renhornsinspirationeftersom kvinnorna arbetar med renarna igen snart efter förlossning. I syd- och lulesamiskt område använder vi fortfarande, och sedan länge, mässing mot onda krafter. I norr är det vanligare med silver.

Renhornsinspiration
Här syns också olika varianter på mönster inspirerade av renens horn. Mönstren är traditionella och används för att hedra renen. De som är V-formade är framifrån. De som mer liknar formen C är horn från sidan. Förut var de alltid i klippt i kläde, men nu har man börjat göra maskinbroderade.

Sirligt, sågat, lött

Sirligt, sågat, lött
Ringen är ledad, när fingret böjs följer gångjärnen med. Läckert! Men det är nog ändå lätt att fastna – i det mesta. Kolla in detaljerna, så sirligt gjort, båda sågat och lött.

Ruopsoga náhkkeRuopsoga náhkke
Det här en riktigt fin päls av skinn från späda kalvar, ruopsoga náhkke, slaktade innan kalvarna bytt hår. Vi i Sápmi gillar verkligen kalvskinn och det är svårt att få tag på. Med den lösa capen känns jackan väldigt modern. Jag vet inte om den är det eller om det är tradition hos dem. Man fryser ju alltid lättast om axlarna, men hos oss har vi ju luhkka eller njálmmefáhta Så fint med de ljusa detaljerna ytterst på capen, också de nästade med lätt hand, som blomblad.

Långa barmklädenLånga barmkläden
Det är roligt att se att fler använder barmkläde. Det här är ju mycket längre än vi gör, och dekorerat längre ner. Kanske har det en mer rituell betydelse med de runda amuletterna, att de beskyddar. Det har försvunnit hos oss i lulesamiskt område. Men på sydsamiska barmkläden säger en del att broderierna kan ha sådan betydelse.


Två års arbete

Hon höll på i två månader med den här mattan, sa hon. Inte vet jag om folk blev så imponerade, men jag är det. Hon började i mitten med solen/stjärnan. Så läckert! Den vita fläcken på bakbällingarna klipper vi oftast bort. Det är ju inte så snyggt med vita hårstrån i svarta skor. I en del områden används den vita biten till häl eftersom den är slitstark. Två års arbeteDe vita tofsarna måste vara från kanin eller hare. Den yttersta ringen med rosor är från bakbällingar igen. Det är fem i varje och sex stjärnor. Hon måste alltså ha klippt från i alla fall 30 bakben. Här är en som använder allt, verkligen allt, som vi också brukar prata om. De bitar som inte är de finaste gör hon alltså konstverk av.

En fröjd för ögat
En fröjd för ögat

Det syntes överallt på sociala medier att den här väckte mest uppmärksamhet här i Jokkmokk. Den är så iögonfallande! Slöjdaren kan sitt material och det är en svår teknik, så skickligt gjort! Se hur hon har lekt med hårets riktning i solen – och de tunna mörka strecken där. Om jag hade sytt, till exempel skor, hade jag vikt en kant och sytt hårt för att det ska hålla, då viker sig håret och det blir tjock. Här har hon nästat glest och med tunn tråd på baksidan. Skinnbitarna ligger kant i kant med varandra, inte omlott och inte vikta. Under är mattan fodrad med tyg. Jag tror att slöjdaren helst tänker sig den som prydnad på ett bord eller väggen.

Flätade lassonFlätade lasson
Det är kul att se flätade lasson igen. Hur mycket jobb är inte det! Det går flera skinn och man måste kunna tekniken.Samer tvinnade lasson, som en skinnsnodd, jag tror inte att vi flätade. Men körtömmar flätade vi med fyra eller åtta skinnsnoddar, beroende på vilket område man hörde till. I tömmarna skulle det vara sentråd också. Bara det, konsten att tillverka tio-tolv meter lång sentråd som ska hålla. Nu förtiden är det svårt nog att göra 50 cm. Till lasso använde ju vi tjärade rep innan dagens nylonlinor, så det var länge sen vi tillverkade i skinn eller rötter från gran och björk.

Härligt pärligtHärligt pärligt
Här använder de större pärlor än vi, men ändå, vilket jobb! Så många pärlor och så stora motiv. De har säkert trätt på tråd, annars, om man syr en och en, får man ju hålet uppåt. Men tänk så pillrigt att jaga de där pärlorna i en lávvu där vintrarna är längre och kallare än hos oss.

Tack Katarina Spiik Skum som duodjispanade!

Berättat för Pia Sjögren.
Foto: CJ Utsi.