Ellinor Jåma. Foto: Privat.
Ellinor Jåma. Foto: Privat.

Renbeteskonventionen 2.0

Åtta år utan någon konkret lag för de gränsöverskridande renskötarna att gå efter. Ett femton år långt arbete med att försöka skriva en ny konvention börjar nu lida mot sitt slut. Ellinor Jåma som lett arbetsgruppen för konventionsutredningen berättar för Nuorat om svårigheterna att koordinera ett internationellt arbete, att bli utskälld av sina egna, och om en deadline som höll på att sänka hela projektet innan det nått i hamn.

- Konvensionen har vart det första som jag tänkt på när jag vaknat och de sista jag tänkt på innan jag somnat. 

Ellinor Jåma är kvinnan som har lett den arbetsgrupp som fick uppgiften att ta fram ett nytt konventionsförslag. Hon och tretton andra från Norska samt Svenska sametinget, Norske reindriftsamers landsförbund och Svenska samernas riksförbund fick ett år på sig att försöka lösa de problem som i 15 år förhindrat arbetet med att skriva en nu renbeteskonventionen för renskötare i Norge och Sverige.

-  Min första tanke var ”hur ska jag klara av det här?”. Jag kände att jag hade blev inkastad i lejonens håla, berättar hon.

Arbetet med att förnya renbeteskonventionen började redan 1998. Svenska och Norska sametingen och regeringarna ville att den nya konventionen skulle bli klar 2002, då när den förra konventionen som ratificerades 1972 gick ut. En arbetsgrupp upprättades som hade i uppgift att börja med detta arbete, men det nya konventionsförslaget blev inte klar till 2002. Svenska och Norska regeringarna förlängde därför 1972 års konvention tre år, till 2005. Arbetsgruppen fortsatte sitt arbete men inte heller denna gång lyckads de med att få klart en konvention. Norge ville förlänga 1972 års renbeteskonvention igen, men Sverige ville inte det. De ansåg istället att den gamla Lappkodicillen skulle gälla. Det betyder att renskötare med betesmarker i både Sverige och Norge har de senaste åtta åren vart under två helt olika lagar. Svenska samebyar har enligt Lappekodicillen rätt till betesmarker på norsk sida som fråntogs av dem när 1972 års konvention kom till bruk. Detta har gjort så att svenska och norska samebyar bråkat sinsemellan.

-  Vi måste komma ihåg att de inte är vi samer själva som lagt oss själva i denna situation. De är Svenska och Norska staten som gjort det. Vi får inte glömma att vi är ett enat folk, och om vi ska hålla ihop och slåss med majoriteten så måste vi jobba tillsammans, säger Ellinor Jåma.

Arbetet efter 2005 fortsatte och ett konventionsförslag blev klart 2012. Men olika organisationer så som SSR, Renägarförbundet och Sametinget godkände inte den. Svenska och norska regeringen hade vid det här laget ledsnat på den långa processen och skrev under den nya renbeteskonventionen trots protester från olika samiska håll. Sverige och Norge bestämde sig dock att ge en sista chans till samerna att tillsammans göra förändringar i den nya konventionen och skriva om punkterna som de samiska organisationerna inte godkände. De fick ett år.

- Det är här vi kom in, en helt ny arbetsgrupp och jag blev ordförande. Det är inte lätt att leda en grupp med 14 olika personer med olika personligheter och åsikter. Vi har haft högljudda diskussioner, berättar Ellinor Jåma.

Områdesprotokoll är en del av 2012 konventionsförslag och är anledningen till varför samebyar och diverse organisationer inte godkände förslaget. I områdesprotokollen står det vart och när svenska samebyar får beta med sin renhjord i Norge och vise versa. Arbetsgruppen ville förändra hela områdesprotokollen eftersom att så många inte var nöjda med den, men tiden fanns inte. De försökte istället hitta olika sätt för samebyar att tillsammans bestämma och komma överens med grannsamebyar i det andra landet om hur de ska arbeta och hur markerna ska fördelas. Det är först om de inte kommer överens som områdesprotokollen kommer till användning.

-  Många har blivit arga på mig och jag personligen har blivit utskälld. Inte alla samebyar har gillat vårt förslag och vissa har sagt att vi med detta förslag sätter för stort ansvar på samebyar. Jag tror inte på det. Vi samer arbetar ju för självbestämanade, och när vi väl får möjlighet att själva bestämma och lösa problem utan att staterna blandar sig i, då måste vi ta den möjligheten.

Ellinor har många gånger känt att hennes jobb vart jobbigt men också kanske Sápmis viktigaste jobb vid tillfället. Hon berättar att hon ofta vaknade på nätterna på grund av jobbet och ibland kände en osäkerhet. Hon har haft konventionen i tankarna hela året.

- Det har vart en stor upplevelse, både jobbigt, svårt men också roligt. Jag har känt så mycket under detta år. Rädsla och glädje.

Ellinor berättar att ett det svåraste har vart att försöka ta hänsyn till alla samebyara åsikter. SSR och båda Sametingen har godkänt förslaget, men Norske Reindriftsamers Landsforbund (NRL) godkände inte den och anledningar var för att många samebyar I Norge gillade inte de förändringar arbetsgruppen gjorde.  

- Jag hade aldrig förväntat mig att alla skulle komma överens. Det är en stor och svår fråga, det är naturligt att åsikterna skiljer sig åt. Vi måste bara acceptera det att vi har olika syn på saken. Det är viktigt i ett demokratiskt samhälle.

Arbetsgruppen har även haft hårda diskussioner sinsemellan, alla fjorton personer kan inte ha en och samma åsikt. Ellinor berättar att det funnits tider de alla känt uppgivenhet och rädsla. Men hon hade inte bytt bort denna erfarenhet. Gruppens arbete är nu klart. Den 21 mars kommer konventionsförändringarna överlämnas till de svenska och norska regeringarna. Ellinor Jåma är nöjd med det nya förslaget även fast den inte löser alla problem.

- Det har vart ett tungt år. Jag har känt osäkerhet och jag har vart orolig. Jag hade ljugit om jag sagt att arbetet inte tagit på krafterna och tiden. Men jag är tacksam över att jag fått gå igenom detta, fått dela den här erfarenheten med talangfulla människor och att jag fått leda detta arbete. Vi har visat att vi samer själva kan bestämma över våra egna liv.

Hanna Nutti