Recensioner 3/15

Vahák_Sara Lindquist

NY CD: Ima mánážat (DAT)
Av Inger Mari Aikio och Miro Mantere (musik)
Sjunger gör 13 barn från olika delar av Sápmi
När vi hörde skivan första gången fick vi ingen wow-känsla. Men ju mer vi lyssnade desto mer dök den känslan upp. Det som är speciellt med den här cd:n är att den innehåller samiska sånger som vi inte har hört förut. Det är alltså inte ”Bä bä vita lamm” och ”Imse Vimse Spindel” ännu en gång. Barnen tyckte det var roligt att höra andra barn sjunga på samiska och att de just sjunger andra sånger än de vanliga barnsångerna. Till exempel en sång om föräldrar som skilt sig och flickan som bor hos pappa.

På svenska har vår familj hört många olika cd-skivor för barn på svenska. Den här skivan liknar dem. För barnen var det också värdefullt att höra att man kan göra olika sorters låtar på samiska. Sådana här cd-skivor är viktiga för språkutvecklingen. Bra ljudkvalité är ett plus, och det har den här skivan. Barnens favoriter är “sahpan bearas” och ” ahku bannogahkut”. Musiken passar bra till texterna och barnen som sjunger gör det klart och använder språket fint. Skivan är behaglig att lyssna på i bilen. Låtarna är sammanfattningsvis bra och glada, men samtidigt moderna
Ingá, Maja, Jona ja Anne Laila Buljo Åhrén

____________________________

Jojk och umesamiska präglar Katarinas nya skiva
En fin debutskiva med hjärta och själ, men med en gammaldags och ensidig produktion. Katarina Barruks nya skiva Báruos berör och artisten har lyckats med att lyfta både jojken och umesamiskan trots att albumet är rätt enformigt.
Umesamiska tjejen Katarina Barruk har länge synts och hörts i samiska musiksammanhang. Hon har gjort sig ett namn i Sápmi med sin musik även fast hon bara är 21 år. Den här hösten kom hennes debutalbum, tillsammans med den kända musikproducenten Frode Fjellheim har Katarina skapat en skiva på hennes modersmål, umesamiska. Hon blandar traditionell jojk med västerländs musik, så som många samiska artister gör idag. Katarina har en tydilg agenda med Báruos, hon vill stärka och lyfta umesamiskan som länge varit ett hotat språk och det är en fin tanke. Musik är ett bra sätt att bevara ett språk, musik väcker så mycket känslor.  Men efter några låtar blir jag faktiskt lite less. Albumet är enformigt och kommer inte riktigt igång, jag saknar både fart och lite glädje. Produktionen är gammaldags med alldeles för mycket inspiration från 80-talet.

Man hör tydligt att det är Frode som producerat albumet och jag vet inte om jag tycker hans stil passar Katarinas låtar. Jag tror att en flersidig, färgglad och ny produktion hade lyft skivan och det hade gett mer till låtarna. Hela albumet kan ibland låta som en enda lång låt och jag hade önskat mig lite extra ifrån Katarina och Frode.

Umesamiskan är ju central i Báruosalbmuet och jag behöver inte förstå det språket för att förstå skivan. Katarina har en fin ton i rösten och även fast jag inte tycker låtarna är mångsidiga så är definitivt hennes röst det. Hon är duktig på att sjunga falsett och ibland sjunger hon med en sådan len röst och i nästa stund får rösten en säregen styrka. Man märker även att jojken är speciell för Katarina Barruk och att hon känner som tryggast med det. Om inte annat så visar Katarina Barruk att umesamiskan fortfarande är ett levande språk.
Betyg: 3/5
HANNA NUTTI
_______________________________________
VAHÁK

Kära teater, äntligen en vilja till råsop mot vit och heteronormativ kolonialism! Som vit 50-plussare hade jag gärna tagit emot en ännu råare sop, en käftsmäll utan omskrivningar, en hårdare knytnäve i magen. I ”Vahák” (Våld) är det fortfarande en hel del sorg och smärta. Om när någon smeker flickans hår – och att hon ska känna sig stolt fast hon inte alls vill. Om pojken som älskar sagor om pojkar som rider på hästar, tycker om att laga mat och flätar sitt hår. Om njutrysningar, känslan av skyddande sockervadd under huden och om förtvivlade självmordsfantasier. ”Sen skrek jag dem rakt i örat: Du! Äger! Inte! Mig!” Lycklig lättnad.

Till andra delen (som egentligen är tredje) går hela publiken förväntansfullt ut till ett uppblåst, fluffigt rosa tält som liknar ett bröst. ”Här kan vi vara fria!” Men också här fortsätter kampen: ”Jag vill inte vara duktig i ett samhälle som är rasistiskt.” Vi dansar, gungar lite tillsammans.

De är något på spåret, Ögonblicksteaterns ensemble i Nasim Aghilis regi. De vill skapa ett parallellt rum som erbjuder motstånd, gemenskap, kärlek och hopp. De börjar, men befriar i alla fall inte mig färdigt… De säger sådant som högstadieelever känner men inte har ord och mod för. Det är mycket bra. Tobias Poggats protestjojkade när Mimi Märak spoken-wordade. Det kunde ha varit mer högljutt, känts mer fritt? Eller blir det för crazy då? Kanske är det här så långt som det går att komma och fortfarande vara begriplig (i en ännu inte dekoloniserad tid och plats?)

Föreställningen tipsar om boken ” Hello Cruel World: 101 Alternatives to Suicide for Teens, Freaks and Other Outlaws” av Kate Bornstein.

Den allra första delen är på internet och beskriver bland annat Sveriges koloniala historia. När Nuorat provar hackar tekniken, det ska bli bättre.

PIA SJÖGREN