My way: Lina Lindbergh Jirlén

VARFÖR INTE?
Lina Lindbergh Jirlén är 28 år och uppvuxen utanför Storuman men valde tidigt att……följa sina intressen och flytta, först till Umeå och sedan till Stockholm. Idag frilansar hon som konstnär och arbetar i Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan i centrala Stockholm.

Hur hamnade du i Stockholm?
Jag ville till staden, till kultur och till liv. Jag är väldigt intresserad av historia, musik, konst och teater. Jag ville gå på museer, klubbar och spelningar och hela den biten, lyssna på goth, postpunk, neofolk, dansa till electro…

Det kryllar inte av electroklubbar i Storuman…
Nej, Storuman har en bioduk på Folkets Hus.

Vad gör du som konstnär?
Jag tecknar och ritar. Det blir illustrationer, logotyper, teckningar. Jag säljer en del, men det är en ganska liten marknad och det finns ganska många illustratörer.

Kan man säga att du har en speciell stil?
Ja… Jag gillar inte riktigt att bära färg. Jag har en svartvit gapta. Jag kallar den för min gothkolt. Den hänger med på de märkligaste ställen, nu senast på en demonstration mot Nordiska Motståndsrörelsen. Jag är av den åsikten att man måste få botanisera bland saker, för att det samiska inte ska bli en museikultur. Fastnar man i sånt som var för 100 år sedan blir det otroligt lätt för andra att avfärda som någonting förlegat. Jag trodde att jag kanske skulle få synpunkter på den, men jag har fått väldigt många fina kommentarer för det svartvita.

Du ägnar dig även åt akrobatik. Hur kommer det sig att man ofta hittar dig invirad i silkesrep några meter ovanför marken?
När jag var liten ville jag bli cirkusartist… Men ja, utbudet av cirkusskolor var väl inte så stort, kanske. Jag tränar några gånger i veckan och så blir det en del uppvisning. Jag har alltid gillat att testa udda grejer, och så fastnade jag för aerial silk. Jag har alltid haft attityden att ”varför inte?”.

På din Instagram kan man se att det resulterar i en hel del blåmärken…
Ja, man har alltid ont någonstans. Men det är också det roligaste: att du måste göra varje övning fullt ut, annars dör du. Förra veckan misslyckades jag med ett dropp, och det gav en del blåmärken.

Du längtar inte tillbaka till Storuman?
Jag är hemma här. Redan när jag var barn och vi åkte ner till Stockholm på somrarna med familjen hade jag en känsla av att jag ville flytta hit. Det är ett ganska hårt klimat för samer i Storuman, jag vet inte hur många gånger jag har fått höra om lappjävlar. Det har nog gjort att många samer har gömt sin identitet. Det har nog mycket att göra med gruvan i Blaiken. Här nere vet folk å andra sidan ingenting istället. För mig känns det som att identiteten har blivit viktigare.

På vilket sätt?
Det är viktigt att man hörs och syns. Det är ju pinsamt att man skapat ett samhälle där man vet mer om människor på andra sidan jorden än om samer. Det är total okunskap, men folk vill åtminstone lära sig.

Hur ser framtiden ut?
Jag vill sälja mer av mina illustrationer. Sedan kanske det blir universitet, jag är väldigt intresserad av etymologi, folklore och historia. Men jag trivs ganska bra på Science Fiction-bokhandeln också. Vi får se!