Ánnonsa
Webbannons desktop Nourat 660_310

My way: Juvvá Pittja

Gåvan sitter i ögonen.
Juvvá Pittja är 28 år och uppvuxen i en renskötarfamilj i Gällivaretrakterna. I mars i år…… ställde han ut sina tavlor för första gången, en diktbok är på väg och hans konst och poesi når en allt större publik. Juvvá har valt att gå sina egna vägar. Men hur gör man det?

Idag satsar du mot att livnära dig på din konst. Hur föddes den tanken?
Allt började egentligen i gruvan, av alla ställen. Jag hade aldrig för egen del trott att jag skulle hamna där, men jag blev tvungen för pengarnas skull. Efter ett år i gruvan blev pressen för stor, jag behövde en ventil. Det fanns inte en tanke bakom det, att ”nu gör jag det här istället”, utan det gick helt enkelt inte att hålla saker inom sig längre.

Så du började skriva och måla. Varför blev det så?
- Det spelar egentligen ingen roll vilket sätt du använder för att uttrycka dig, poängen är att du får utlopp för det du har inom dig. Du kan lära dig nya sätt att uttrycka dig, men det är ändå samma energi. Olika människor har olika gåvor: Pavvás (Juvvás yngre bror) gåva sitter i halsen. Han har en sån jäkla röst, så att han dras till musiken är naturligt. Nikás (Juvvás yngste bror) gåva sitter i händerna. Jag brukar säga att min gåva sitter i ögonen. Jag tror jag har lätt för att se hur saker hänger ihop och kan forma mina egna bilder av världen.

Men hur når man dit?
Jag har kusiner som sagt att de önskade att de kunde måla eller skriva. Jag säger att det handlar om att prioritera och att göra det konsekvent. Det är så lätt att tänka att det är en stor handling som ska utföras, men det handlar snarare om småsakerna du gör varje dag. Om det kommer en tanke skriver jag ner den, istället för att sitta framför datorn. När du får en känsla, ge den utrymme. Att få ihop material till en utställning gör du inte på en dag, utan du skapar en tavla i taget under en längre tid. En bok skrivs en sida i taget. I slutänden handlar det om vilka val man gör. Det som dykt upp i min väg har jag agerat på, och det har lett mig dit jag är idag.

Vilka hinder kan man stöta på längs vägen?
Det förväntas av samhället att du ska vara och leva på ett visst sätt. I en ganska macho kultur som renskötseln är idag, speciellt i Malmfälten, så är det inte speciellt manligt att skriva dikter. För Pavvá till exempel, kommer självförtroendet naturligt. Så är det inte för mig, utan jag brukar hålla mina projekt för mig själv tills jag kan säga att ”ifrågasätt mig bäst ni vill, men ni kan inte förneka att jag är skicklig på det jag gör”. Och även om det samiska och renskötseln är en tyngd man måste lära sig att axla, så är det positiva så mycket större. Du blir inte av med dina rötter, hur långt du än rör dig. Jag känner mig så himla tacksam för det.

Det gäller alltså också att tro på vad du själv vill?
Ja, men värsta kritikern är nog samtidigt en själv. Det svåraste är att tro på sig själv när det man tror på ännu inte har hänt. De tavlor jag målar idag ser väl okej ut, men mina första tavlor… Det är en jäkla process, men det gäller att inte hindra sig själv från att göra någonting, bara för att man inte lyckas första gången. Samtidigt, är det svårare att göra sin egen grej kanske det ger dig styrka att klara av det. Ju tyngre någonting är, desto starkare blir du. Var det inte svårt och tungt i början hade du kanske inte klarat av det i slutänden.

Förra hösten skrev du en statusuppdatering på Facebook där du tackade människor som är förebilder för dig. Den fick mycket uppmärksamhet. Varför gjorde du det?
Mitt liv är lite grann uppdelat i tremånadersperioder, där jag varje period försöker jobba med någonting som jag tycker att jag borde bli bättre på. Just då var det tacksamhet. Det är enkelt att visa sin tacksamhet för människor i sin närhet, men det är svårare att visa det för de som är långt bort. Istället för att vänta på att träffa dem, så skrev jag det på Facebook. Kommer det upp någonting som jag känner att jag skulle vilja göra så gör jag det, och sen är det ur världen.

OL-ÁNTE SIKKU

Så många ögonblick passerade. Juvvá:
Så många ögonblick passerade
Så många förhoppningar raserade
Så många drömmar kasserade

Det här lämnade mig stundtals funderande
Över hur kärleken egentligen kan vara så vilseledande

Så många skinande själar
Och skenande leenden
Men ändå detta invärtes lidande

I erat tomrum kunde man höra
Hur känslorna krigade
Den enda som kunde tysta
Det rivande ljudet av ett krossat hjärta
Var för mig mitt skrivande

Men…
Efter att många tårar nu äntligen har blivit torkade
Och efter många tillfällen
Där jag har sagt att jag inte längre orkar mer
Så har ångesten blivit drivande

Jag vill aldrig mer känna
Att mina stunder med andra spenderades för dåligt
Så ta vara på varandra
Och låt varje gång vi möts
Vara ett tillfälle av givande