Fokus på samiska feministiska perspektiv

Det saknas viktiga bitar i de feministiska teorierna i Sverige – bitar som rör samer och deras kamp i Sápmi. Därför intervjuar forskaren Ina Knobblock samiska feminister runt om i Sápmi. Målet är att lyfta fram samiska perspektiv i genusvetenskapen. 

På ett teoretiskt plan är mitt syfte med avhandlingen att skriva om ett urfolksperspektiv inom feminism. En annan, mer politisk, förhoppning jag har är att urfolks position och perspektiv ska få en större uppmärksamhet, och kanske genomslag i en feministisk debatt. På sätt och vis handlar det om en relation inom feminismen, där urfolksperspektivet är ganska osynliggjort.

Och kanske kan andra frågor lyftas in i och med detta fokus. Frågor som kommit upp mycket i mina intervjuer är miljöfrågor och frågan om etablering av gruvdrift i Sápmi. Detta är frågor som inte diskuteras så ofta i feministiska samtal i Sverige.

Feministisk teori handlar inte bara om relationen kvinnor och män, utan även frågor om ojämlikhet och social rättvisa på ett vidare plan. Jag har framförallt arbetat med ett bredare maktperspektiv där exempelvis frågor om rasism och kolonialism är centrala. I detta inkluderas även relationer mellan överordnade grupper och underordnade grupper eller majoritet och minoritet.

Jag kommer från norra Sverige och har kommit i kontakt med urfolks- och minoritetsfrågor under min uppväxt. Mina föräldrar är från Malmberget. Min pappas släkt är från Tornedalen och min farmor har exempelvis upplevt vad den svenska språkpolitiken inneburit då hon förbjöds att tala tornedalsfinska när hon började skolan.

Jag har burit med mig tankar kring de här frågorna under mina studier i genusvetenskap. Framför allt kring varför detta lyfts så lite inom mitt ämne. Denna undran blev starkare när jag flyttade söderut och gick vidare på högre nivå. Med tanke på att frågor som rasism eller kolonisation ändå lyfts inom genusvetenskapen till stor del tyckte jag att det var märkligt att det fanns en tystnad kring frågan om urfolk i Sverige och de andra nordiska länderna. Framförallt när jag jämförde med min personliga erfarenhet.

Ofta väcks det en tacksamhet i mötet med en människa. Det är fint och lärorikt att få ta del av en persons tankar, erfarenheter och berättelser från sitt liv. Jag har pratat med många som arbetar aktivistiskt och jag har imponerats av hur de kämpar och att de orkar ta och göra så mycket. Sedan kan det ju också vara en sorg när människor berättar om saker som de eller närstående eller det samiska samhället i stort går igenom. Exempelvis när människor berättar om sina känslor inför en gruvetablering.

Jag vet inte om man kan säga att man har en självklar rätt att forska om någonting. Jag är medveten om att mycket forskning som har bedrivits i relation till urfolk har varit djupt oetisk och orättfärdig. Jag har dock en förhoppning av att kunna bidra med någonting konstruktivt. Jag har presenterat projektet och pratat med folk för att förankra det så det har relevans för de personer som projektet berör.

Framför allt att det har en relevans för personer med ett samiskt perspektiv och ett intresse av feministiska frågor. Det är också någonting som jag har pratat om under intervjuerna: “Tycker du det här är bra? Är det här ett bra projekt? Kan det här lyfta frågor på ett bra sätt?” Och den respons jag fått hittills har varit positiv, och gett mig en känsla av att det är okej att jag går vidare med det här.

När avhandlingen kommer kan förändras beroende på vad som händer under arbetets gång. Men någon slags hållpunkt är slutet av 2016.”

Text: Tobias Poggats