3/17: Bööresth Tanja

6WRHC_Jmk_aug17_100_2160pxTatiana Egorova bor i Murmansk och jobbar som urfolksrådgivare på Barentssekretariatet, The Barents Indigenous Peoples’ Office heter hennes uppdrag. Som växte hon upp mycket hos mormor i Loparskaja. Ryska är Tanjas modersmål, men hon pratar också engelska, lite norska, lite sydsamiska – och flytande svenska!- Jag har en andra familj i Sverige. Det började när jag var 13. Som ung samejänta från Kolahalvön kom jag till Valsjöbyn och var sommarbarn i flera år hos Britt Sparrocks familj. Efter skolan bodde jag där i tre år. Jag fyllde 18, 19 och 20 i Sverige. Jag lärde mig så mycket! De hade hästar i renskötseln och samiskt hotell.

Hur påverkade åren i Jämtland dig som person?
- Jag hade aldrig tänkt flytta till ett annat land. Vilket äventyr. Ung och fri for jag från stad till land. Min karaktär har påverkats, jag är lugnare, inte en kvinna med nagellack och höga klackar. Jo, min personlighet växte. Växer gör man ju hela tiden, men jag växte mycket.

Vad gjorde du när du flyttade hem igen?
- Då pluggade jag historia vid pedagogiska institutionen. Det blev en krock för mig. I ryska skolor ska man inte tänka själv, de trycker ner dig. Om du har en annan åsikt än läraren så blir du tillsagd hur du ska tänka i stället. En sådan lärare ville jag inte bli, kom jag på. Jag läste svenska också, det var jag bra på förstås, men läraren frågade hela tiden varför jag sa som jag sa. Jag var ju van att ha språket som ett verktyg, inte hålla på och förklara det.

Vad betydde mormor för dig?
- Hon var min ögonsten, min förebild! Hon dog 2001 när jag var i Sverige. Mina släktingar ville inte störa mig… Jag hann inte hem till begravningen. Mormor kunde samiska, men pratade inte det. Jag tyckte om att följa med till hennes syjunta. Kvinnorna sydde kläder och skor till renskötare på tundran. Och pratade komi.

Varför pratade inte mormor samiska?
- Det var en händelse på 1930-talet. Mer än trettio samer togs av KGB, anklagade för att ”vara mot systemet” Mormors pappa var en av dem. De dömdes och avrättades efter några år. Russifiering och den kommunistiska politiken var hård. Det var inte okej att vara same. Men komi gick bra, det var ett folk från Komirepubliken, inte ett urfolk. Många bor i Lovosero och en del komi är renskötare.

Var det mormor och du mot världen på nåt vis…?
- Jag kände mig som det mest älskade barnbarnet. När jag var liten fick jag sova bakom hennes rygg. När jag känner mig ensam nu som vuxen tänker jag på lukten av hennes varma kropp och hennes små snarkningar. Hon tillät mig att göra allt. När jag var 14-15 år och vi skulle fira nyår hade en väninnan två flaskor med sig. Senare på dagen stod en av dem på bordet. Mormor hade druckit upp den och sa ”Allt som är mitt hem är mitt. Ni får nöja er med en”. Men hon sa aldrig något till mamma och pappa. Jag älskade att se på henne när hon sydde. Och hur hon åt, till exempel laxkaviar med stor sked. Hon älskade huvudet på fisken. Det gör jag också. Och ögonen, mmm, gott!

Vad skulle hon säga om hur ni har det i dag på Kolahalvön?
- Hon skulle vara glad. Tänk på allt hennes generation överlevde, andra världskriget och Sovjetunionen. De hade en bataljon som fraktade vapen och mat med renrajd. Mormor var sjuksköterska och partisan. Vilken enorm press de levde under. Krig är dåligt. Det är ett under att de kunde bilda familj…

När började du jobba på Barentssekretariatet?
2012, det är mitt sjätte år nu och jag är ledare för Barents urfolkskontor. Vårt arbete utgår från Kirkenesdeklarationen från 1993. Då började Barentssamarbetet. Det är inte bara lätt, men det har hänt massor och finns mycket hjärta och engagemang i arbetet med och för urfolksgrupper i Barents. Inom arbetet ser jag stor utveckling. Vi har god dialoger på alla nivåer. Det är viktigt att arbetet sker öppet, med genomskinlighet och pålitlighet, så att myndigheterna förstår att vi inte är farliga. Det är inte populärt att prata om mänskliga rättigheter, men det gäller före hela Ryssland. Vi är diplomater, smidiga och jobbar för kompromisser.

Vad händer om tio år?
- Carpe diem är mitt motto. Kanske barn? Gärna fortsätta med urfolksfrågor! Kanske blir jag samisk politiker. Det är intressant och man kan hjälpa om man är försiktig, noggrann och smart. Men risken är att det är mer minus än plus. På rysk sida är det svårt att bli tagen på allvar. Om tio år är jag gammal och vill nog hellre jobba med ungdomar, att få fram nya ledare. Det är viktigt för Kolaregionen.

Längtar du tillbaka till Sverige?
- I Sápmi är vi alla helt lika. Sverige är annars ett litet, vackert land och man ringer innan om man vill bjuda in sig hos någon på kaffe. Ryssland är för stort, men det var visst viktigt att vara ett imperium, jag förstår inte varför. I Ryssland är människor gästvänliga men det kastas för mycket skräp överallt. Mitt hjärta drar mig till Ryssland. På Kolahalvön finns det som känns som mina platser.

 

TATIANA EGOROVA

36 år. Kallas Tanja.

Kött eller fisk?
Renkött. Rått i tunna skivor, med salt, peppar och ruccolasallad. Ja, carpaccio heter det!

Smågodis eller glass?
Inget. Jag gillar inte sockersött, gjorde jag inte som barn heller. I så fall mörk choklad. Eller glass om det är varmare än 40°, som det var i Montenegro i somras.

Gå ut och dansa eller sitta hemma i soffan?
Det beror på. Både och. Jag dansar allt, men sitter också gärna hemma och syr väskor, väver skoband eller läser. Nu läser jag mest om rysk politik.

Vilken är din favorit bland ryska klassiker?
”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov. Jag har läst den 60 gånger och varje gång känner jag den på ett nytt sätt. Den och katten är mina antidepressiva!

Sommar eller vinter?
För tio år sen hade jag sagt vinter. Det är så lite sommar på Kolahalvön, men nu mår jag ändå oftast bättre då. Ett fint barndomsminne är ändå snö som glittrar och hur det knarrar under skorna när man går

FOTO: CJ UTSI
TEXT: PIA SJÖGREN