Ánnonsa
Webbannons desktop Nourat 660_310
Skärmdump från artikel på DN.se
Skärmdump från artikel på DN.se

Krönika: Vad kostar en svensk?

I år är det val till både EU och den svenska riksdagen, och politiska företrädare har redan börjat kasta ekonomiska kalkyler på varandra. Men istället för att ständigt räkna på de som inte tillhör majoritetsbefolkningen har Nuorat höjt blicken och rett ut vem den stora ekonomiska boven är i Sverige idag.

Människor i sommarkläder hoppade av och på spårvagnarna på Järntorget i centrala Göteborg. Det som skulle misstas för sommar uppe i norr men som i söder kallas för vår hängde i luften. Jag och en god vän vandrade över torget för att äta lite mat. Det märkligaste av allt tänkte jag var att jag levt i ungefär 28 år men aldrig haft den känslan jag hade i kroppen nu. Istället för att lyfta huvudet mot stjärnorna och uppleva sin egen litenhet inför det oändliga hade jag all kraft på min sida, och världen var en lekplats där alla pusselbitar redan låg framme. Allt som behövdes var att börja bygga. På mina egna villkor – som ung och same.

För under helgen hade jag varit deltagare på en konferens med Ung Minoritet och träffat människor från de andra nationella minoriteterna – judar, romer, tornedalingar, och sverigefinnar. Helgen hade slutat med att vi alla satt och planerade hur vi kunde använda våra olikheter för att bygga ett bättre samhälle; folk skulle sättas i arbete, starka och kreativa människor skulle bygga festivaler, samlingsplatser, och arbeta för social förändring. Med tusen ögon, skulle vi kunna göra en tusen gånger bättre värld. Tanken att jag som ung och same skulle kunna arbeta i Sverige på mina egna villkor var förbluffande ny för mig.

Idag skrämmer inte rasisterna och samehatarna mig som de gjorde förut. Men jag tror ändå att det finns samer ibland oss som känner igen de vackra samiska orden när de får höra dem (även om de inte själv pratar), som kanske nynnar på en barndomsjojk när ingen hör, och har en egen gákti hängande någonstans i garderoben – men som samtidigt vet att kompisarna skulle undra vad fan man håller på med om man verkligen hade “kommit ut” som same. Denna text är skriven till er. Och jag tillägnar den till er med all min kärlek och respekt. För någonting hände under kvällen i Göteborg som fick mig att inse hur viktigt det är att stå upp för varandra, för det samiska, och de värderingar som vi håller varmast om hjärtat. En händelse som är ett symptom på ett djupare problem i Sverige.

Det pågår en revolution bland de nationella minoriteterna i Sverige just nu. Idag har vi samer ett eget parlament, vi får lära oss samiska i skolan, och i kontakt med kommuner får vi använda vårt eget språk. Svenska är inte längre norm. Men det har inte alltid varit så. Bara för några hundra år sedan var det till exempel lagligt att döda romer som befann sig i Sverige. Under 17-1800-talet var judarna i Sverige hårt reglerade av staten; var de fick bo, och vad de fick jobba med. I början av 1900-talet var anti-semitismen utbredd även i Sverige.

Samer har tvångskristnats och hotats med dödsstraff om de utövar sina traditionella religioner. Precis som tornedalingar och sverigefinnar har även de utsatts för assimileringspolitik genom skolan – där alla under en lång tid skulle försvenskas och vägrades att prata sitt eget språk. För de allra flesta minoritetsgrupper är det bara prata med en förälder, eller deras föräldrar för att få en förstahandsbild av statens förtryck av sin egen befolkning. Den verkliga förändringen för oss minoriteter och urfolk i Sverige kom med inträdet i EU för 30 år sedan. Genom inträdet tvingades Sverige underteckna en rad regelverk – deklarationer – om mänskliga rättigheter. Det som vi gör att vi till exempel har rätt att kräva undervisning på vårt eget modersmål är inte ett ställningstagande från regeringen utan ett resultat av att EU kritiserat Sverige för att inte leva upp till dessa deklarationer.

Det är här i skarven mellan nytt och gammalt som vi unga växer upp. Lagarna har ändrats, men samhället är detsamma. Undersökningar från Umeå och Uppsala visar att både bilden av samer från både läroböcker och media är pinsamt uråldrig – och man pratar gärna om samer men sällan med samer. “Marginaliserade och sällan experter,” skrev Adam Öhman 2011 om fyra stora dagstidningars behandling av oss samer. Kunskapsbristen skapar ett vakuum där man som same måste argumentera för sin rätt att vara varje dag. Varje ny person man träffar står på ruta ett – och kräver en logisk utläggning om varför saker ska göras på ett annat sätt än det de är vana vid.

“Det är ingen som hindrar er från att utöva er kultur,” blir standardsvaret när man påpekar att det inte finns förutsättningar att vara sig själv i Sverige. Ändå var det bara några veckor sedan som personal förbjöds att prata samiska på en arbetsplats i Karesuando. För två år sedan två barn fick samma meddelande på en skola i Lycksele: “här pratar vi svenska, inte samiska” då de båda pratat sitt modersmål med varandra på rasten.

För alla andra än samerna finns det tusen ursäkter till överträdelserna – men för de utsatta är undertexten alltid densamma: i Sverige pratar vi svenska; i Sverige så ska ni vara och bete er som oss svenskar; vill ni få tillgång till samhället som vi styr över ska ni bete er som vi vill. När renskötare i Jokkmokks kommun ansåg att det inte var rätt att ett utländskt bolag kom och förstörde deras marker (som de brukar med stöd av urminnes hävd) tillkallades polis som lyfte bort demonstranterna under våldsamma protester.

Under 2005 presenterade den dåvarande regeringen utredningen “Vad kostar en ren?” som visade att rennäringen kostar 6,50 kronor för varje krona den genererar i intäkter till staten. Kopplingen gör läsaren sedan själv – det är dyrt att ha samer och speciellt renskötare i Sverige. Men istället för att ständigt köpa den bild som det svenska samhället målar upp är det dags att vända på perspektiven. För det finns nämligen en annan grupp människor i samhället som kostar samerna och det samiska samhället mer än någon annan grupp – och det är svenskar.

Udtja sameby rapporterar förluster på mellan 300 000 till 1,2 miljoner kronor varje år på grund av rovdjur i samebyn – rovdjursnivåer som staten reglerar. Och detta är bara en av 51 samebyar inom Sveriges gränser. Förra året skrev Sveriges socialförsäkringsminister att psykisk ohälsa kostar landet 70 miljarder om året. Samma år disputerade psykologen Lotta Omma med uppsatsen om unga samers hälsa, och visade att unga samer mår betydligt sämre än den vanliga befolkningen. De unga uttryckte att de kände sig missförstådda och att det var tärande att alltid vara tvungen att förklara sitt levnadsval för sin omgivning. Vad blir den kostnaden för samerna? Sedan kan man ju också undra hur många tusentals kronor som gått förlorade räknat i utbildning då generation efter generation med samer förbjudits att prata sitt modersmål i den svenska skolan. Gruva efter gruva går i konkurs inom Sápmis gränser (till exempel Blaikengruvan i Västerbotten som kommer kosta 200 miljoner att sanera) som en följd av statens mineralpolitik.

Om man tittar på de kostnader som svenskarna innebär så kan man fråga sig: är det verkligen ekonomiskt gångbart att ha svenskar i Sápmi? Och kom nu inte och säg att vi behöver storsamhället på något sätt för att överleva. Vi har en mängd framstående samer i Sápmi idag; läkare, lärare, forskare, projektledare och politiker som kan leda det samiska folket och förbättra samhället som vi lever i. Det är inte heller vi som har främlingsfientliga partier i vårt parlament, utan vi är öppna mot de som kommit för att dela. När vi kräver rätten att få vara samer för vi också en kamp för alla människor att få vara den de är. En kamp mot främlingsfientlighet och rasism.

Vägen framåt är inte att grotta ner oss i det som varit utan att se de möjligheter som vi har idag. När Vapstens sameby stoppade gruvan på sina renbetesmarker var det inte genom att påpeka det moraliskt felaktiga till regeringen i Sverige, utan genom att lyfta frågan till en oberoende tredjepart – FN:s rasdiskrimineringskommité. Idag finns den möjligheten bara vi använder den.

Tillbaka till Göteborg, och kvällen då jag och en god vän gick ut för att äta mat efter att jag deltagit på Ung Minoritets konferens. Knappt hade vi satt oss ner på restaurangen innan det kom en medelålders man med en ölburk i handen, och satte sig ner (oinbjuden självklart…) i bordet framför oss. Han hade hört att jag hade norrländsk dialekt tänker jag och antog bara att han hade rätt att komma och lufta sina egna värderingar. Efter att jag förklarat att jag inte har något speciellt hockeylag som jag håller på (första frågan var vilket lag jag tycker ska vinna SM) frågade han mig vad jag tyckte om “de jävla lapparna” medan ett hånflin bredde ut sig över ansiktet.

Han var tydligen från Piteå och menade att renarna störde honom när han skulle ut och jaga älg. Dessutom, menade han att “någon borde se till att renarna inte springer omkring” där han körde bil. Att djur rör sig i skogen som de själva vill oavsett om det finns samer eller inte var inte något han verkade ta hänsyn till. Jag förklarade att jag drängar i renskogen när familjen behöver det, och att min moster har kämpat hela sitt liv för rätten att kalla sig själv renskötare. Därifrån var det svårt att bygga någon slags meningsfull diskussion.

Mönstret upprepar sig i stort och smått. Men skillnaden är att vi inte behöver bry oss om dem idag. För det finns en annan värld än den som rasisterna målar upp. En värld där unga samer engagerar sig i Sáminuorra, utbildar sig vid Samernas utbildningscentrum, och lär sig samiska i alla de olika varitéerna. Vi behöver alla er för att bygga det, och det är därför skriver jag denna text. Låt inte storsamhället kosta ännu mer för oss samer än vad det redan har gjort.

Framtiden är vår. Tillsammans ska vi öppna dörrarna till det samiska, och skapa vi ett vackert och öppet samhälle. På våra egna villkor – som unga och samer. Och du behövs – för det är mina bestämda uppfattning att tusen ögon gör oss tusen gånger starkare.

Tobias Poggats



Åsikter som publiceras under opinionsmaterial står den egna artikelförfattaren för. Nuorat delar nödvändigtvis inte åsikterna som framförs utan publicerar detta för att uppmana till en fri och öppen diskussion i det samiska samhället. Om du vill svara på en artikel och få ditt svar publicerat här kan du maila in till info@nuorat.se och bifoga ditt svar i brevet.

Texten förväntas vara mellan 3000 och 4000 tecken.