Ánnonsa
Webbannons desktop Nourat 660_310
Sametingets talman Stefan Mikaelsson. Foto: Carl-Johan Utsi.
Sametingets talman Stefan Mikaelsson. Foto: Carl-Johan Utsi.

Debatt: Vi går till framtiden i fotspåren av våra förfäder

Gör samebyarna delaktiga i att ge fler människor rätt att bruka landet och vattnet som deras förfäder använt. Detta kommer stärka de samiska rättigheterna mot intrång i Sápmi. Det skriver Sametingets talman Stefan Mikaelsson. Mikaelsson vill dessutom se en bättre definition av en sameby som är öppen för alla samer för att undvika konflikter mellan olika rättighetsbärare i det samiska samhället. 

Under 20 år har Sametingsledamöter ofta pratat om den ”Öppna samebyn” – vari öppenheten allt för ofta inte kunnat definieras på ett klart och sammanfattande sätt. Denna långa tid utan klarhetsvinnande verkar ha skapat osäkerhet eller rädsla hos de olika medlemmarna och medlemskategorierna i samebyarna. Osäkerheten resulterade till slut att en sammanslutning av samebyar till regeringen krävde att man avlägsnar ansvarsområdet rennäringen från Sametinget för överförande till en annan myndighet.

Även rådande tolkning av vad som avses i begreppet ”folk” har drastiskt förändrats så att det i dag är erkänt att vi samer tillsammans utgör ett folk och har rätt till självbestämmande i enlighet med internationella MR-instrument. Det är en utveckling som det inte var möjligt att kunna förutse till exempel då Sametinget invigdes 1993 och enskilda samer i samband med detta hungerstrejkade för den samiska rätten till land och vatten.

Enligt rennäringslagen (RNL 1971:43 ) så är det den ”samiska befolkningen” som äger rätten till renskötsel. Den enda tolkning som man kan göra av detta är att det samiska folket därmed också äger rätten till renbetet. I ovan nämnda lag anges vidare att ingen same får låta sälja en ren som ägs av annan same utan att denne har gett sitt uttryckliga tillstånd till detta. Den enda slutsats som jag kan dra av detta är att som en logisk konsekvens av detta är det inte heller borde vara möjligt för någon same att avtala bort sin rätt att utöva den samiska kulturen. Och detta vare sig för sig själv eller för någon annan.

Dessvärre kan man lätt konstatera att det finns gott om tillfällen då enskilda samer skriver på överenskommelser där man medger sådan rätt. Rätt för olika intrångsintressen att genomföra industriella aktiviteter ute i vår värdefulla natur men som också kommer att medföra bestående skada på denna natur. Den natur som är en omistlig del av vårt ursprung och för hävdandet av vår kultur, och det för alla samer. Det är ju i naturen vår kultur har uppstått, burits och hävdats. Den gång vår natur är förstörd är risken att vi samer assimileras in i det dominerande samhället mycket överhängande. Det är ju också därför som Världssamfundet valt att ta fram ett särskilt instrument för att just världens urfolk inte ska förlora tillgång till ofragmentiserad och oförstörd natur.

Dessvärre har Sverige undvikit att ratificera ILO-konventionen no 169, men borde inte hindra att fler enskilda samer själva börjar ifrågasätta nuvarande lagstiftning. Att tro att någon institution eller den regering som för tillfället styr över Sverige ska lösa våra problem är en chimär. De som bäst vet vilken lösning som skulle passa är ju den enskilde.

Under mina resor med egen bil till Jåhkåmåhkke eller Julevu kan jag inte undgå att se kalhuggna och förstörda skogar. Och de gånger som jag kliver på sametingsbussen i Goabddális för att åka till något sametingsplenum i södra Sápmi ser jag samma sak upprepa sig från inlandsvägen. Ingenting inom synhåll verkar vara sparat för oss människor till att kunna utöva och hävda vår samiska kultur, som vi en gång ärvde från mor och far. Stigar, samiska kulturlämningar eller fornminnen har ödelagts i den skövlade naturen. Bevis för att våra förfäder har bott och verkat i det land där vi själva bor, försvinner mer och mer från jordens yta. Den ackumulerade effekten av alla intrång och alla skador som skett, gör att vi idag har passerat den så kallade brytpunkten. Oavsett vad vi gör kommer ingenting att kunna göra det möjligt att leva på det sätt som vi var vana vid, till exempel vid Sametingets invigning 1993. På kort tid har vår kultur utarmats och det utan vårt medgivande.

Några positiva tillgångar har vi emellertid: Sametinget ger varje same möjlighet att välja att registrera sig själv på röstlängden. Rätten att som same bli upptagen på Sametingets röstlängd är den enda rätt som inte kan tas av den same som väl är registrerad. Alltför många samer har erfarit den bittra och smärtsamma erfarenheten att ha blivit fråntagen sina samiska rättigheter att nyttja land, vatten, språk eller kultur. Men i vårt utsatta läge kan vi välja att förenas, och välja att vara med på röstlängden. Och även att välja att förenas i vår kamp att återställa bruten rätt. Inte på bekostnad av rätten för andra enskilda samer utan enbart på bekostnad av det dominerande samhället. Ett återkommande inslag är de så kallade Framtidsseminarier som Sametinget tidigare valt att arrangera. Enligt Sametingslagen 2. Kapitlet §1 punkt 4. så tillhör Sametingets uppgifter bland  annat att ”medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten”

Om marker som brukas av enskilda samer behövs tas i anspråk för samhällsplaneringen ska Sametinget ges möjlighet att påverka samhällsplaneringen. Om det trots detta ändå anses att området behövs för det svenska samhällets bästa, ska en process för expropriation inledas. Därigenom undviks att den svagare samiska parten alltid får ge efter och det utan tillräcklig kompensation. Och den förändrade markanvändandet som eskalerat i omfattning kan inte längre fortsätta. Därigenom undviker man de samrådsförhandlingar som i grunden är skapade för att tillse att den samiska parten inte kan stoppa intrånget.

Om Sametingets folkvalda visar öppenhet och gemensamt på ett konstruktivt sätt bidrar till att öka enskilda samers tillgång till land och vatten kommer också respekten för Sametinget att öka. Det gäller således inte att fördela de enskilda sameby-medlemmarnas rätt till att nyttja land och vatten. Det gäller istället att minska intrången och ge samer möjlighet till att under kontrollerade former kunna nyttja sig av sin rätt som same. De tillgängliga resurserna i Sápmi ska inte vare sig förvaltas, övervakas eller fördelas av svenska myndigheter. Sametinget ska ta hand om alla förvaltningsfrågor och ärenden i Sápmi, och med det följer möjligheten att fördela sådant som idag kan utnyttjas av exempelvis EU-medborgare.

För att trigga igång nödvändiga processer och tankesätt måste flera så kallade ”Framtidsseminarier” arrangeras av Sametinget under mandatperioden. Det lämpliga bedöms vara ett per år under tre år för att undersöka om det finns vilja till samarbete för att ta de krafttag som hittills saknats. Tiden är kort om man vill justera en nedåtgående kurva till det motsatta. Fler födda kalvar, fler kalvar som överlever första året och fler äldre renar t.ex. Men även fler samer som känner sig delaktiga och inkluderade i det samiska samhällsbygget på det sätt som vi gemensamt mäktar med att bestämma.

Det är bättre att rösta för samiska rättigheter i sametingsvalet än för EU-medborgarnas rättigheter i valet till Riskdagen eller Eu-parlamentet.

STEFAN MIKAELSSON
Sámedikke åvddåulmusj
President of Sámi Parliament Plenary Assembly



Åsikter som publiceras under opinionsmaterial står den egna artikelförfattaren för. Nuorat delar nödvändigtvis inte åsikterna som framförs utan publicerar detta för att uppmana till en fri och öppen diskussion i det samiska samhället. Om du vill svara på en artikel och få ditt svar publicerat här kan du maila in till info@nuorat.se och bifoga ditt svar i brevet.

Texten förväntas vara mellan 3000 och 4000 tecken.