Ánnonsa
Webbannons desktop Nourat 660_310

Opinion: Därför behövs feminism i Sápmi

I boken “Making space for indigenous feminism” kritiserar samen och forskaren Rauna Kuokkanen myten om den starka samiska kvinnan. En stereotyp som ofta används för att trivialisera och ignorera krav och initiativ från kvinnor i Sápmi.

Ursprunget till denna bild kommer från en politisk rörelse under 70- och 80-talet där samer lyfte fram det faktum att samiska kvinnor inte var lika förtryckta och hade större egenmakt än kvinnorna i de nordiska länderna.

Traditionellt har kvinnor haft stort inflytande i det samiska samhället. De kan ha haft kontroll över familjens ekonomi,  haft egendom som de ägt separat från sin man, haft möjlighet att ta egna lån, och ärvt egendom på lika villkor som männen i samhället. I likhet med andra urfolk har den samiska familjen delat lika på arbetsbördor och därmed haft en jämlikhet mellan könen.

Kritiken som Kuokkanen för fram riktar sig mot är stereotypen idag. I Sápmi idag har till exempel olika stater gått in och reglerat det samiska samhället genom lagar och regler som ändrar de levnadsförhållanden som traditionellt har funnits. I och med industrialiseringen så ser inte heller de ekonomiska förutsättningarna i samhället ut som de traditionellt har gjort.

Idag är det inte många människor som växer upp med en egen jojk på grund av förbud från Svenska kyrkan. Många har tappat sitt språk och kan inte längre tala det modersmål som sina mor eller farföräldrar och samtal kring sexualitet är tabu på grund av laestadianismen.

Om staten och majoritetssamhället har ändrat så stora delar av våra liv vore det arrogant att anta att kvinnors levnadsförhållanden inte har ändrats det minsta – och bara anta att de ser precis ut som de gjorde förut. Därmed blir myten om den starka samiska kvinnan ett sätt att avfärda eventuella insatser för jämlikhet mellan könen – eftersom samiska kvinnor “redan har det så bra.”

Samhället förändras. Därför behöver vi genusvetare och forskare som kan belysa maktförhållanden i Sápmi, för att skapa lika möjlighet för människor att leva det liv de själva väljer. Det värsta som framkommer i boken är Kuokkanens beskrivning av rädslan som finns hos samiska kvinnor att identifiera sig som feminister. Dels finns det en tanke är utbredd om att feminism är anti-män (och inte pro kvinnor som det egentligen är) och för att kvinnor är rädda att bli förlöjligade av samiska män.

Det finns många kamper att föra i Sápmi. Det om självbestämmande, språkets utveckling och rätt till land och vatten. Men om genusforskningen visar att det finns en rädsla för kvinnor att föra en kamp för sin egenmakt – vad är vi på väg för mot värld då? Vilket värde finns det att leva i en värld där bara hälften av människorna i Sápmi har en möjlighet att utöva egenmakt? Vad är det för unken syn på självbestämmande om man väljer ut en grupp människor som företrädare i en grupp, och sedan förlöjligar de som står på andra sidan?

Jag är helt säker på att det finns många starka och handlingskraftiga kvinnor i Sápmi, men att använda en stereotyp för att avfärda diskussioner som är viktiga för samiska kvinnor idag är kortsiktigt, själviskt, korkat för hela det samiska samhället.

Med det sagt så ställer jag mig på feministernas sida – oavsett kön – och hoppas att andra som känner sig manade har modet att följa sitt hjärta och göra detsamma. För allas lika värde.

Text: Tobias Poggats



Åsikter som publiceras under opinionsmaterial står den egna artikelförfattaren för. Nuorat delar nödvändigtvis inte åsikterna som framförs utan publicerar detta för att uppmana till en fri och öppen diskussion i det samiska samhället. Om du vill svara på en artikel och få ditt svar publicerat här kan du maila in till info@nuorat.se och bifoga ditt svar i brevet.

Texten förväntas vara mellan 3000 och 4000 tecken.